MizzNina

Var tvungen att akut springa och hämta is ur frysen innan, Det började bränna bak på huvudet och i början kändes det lite som om det kliade, sen blev det mer, och sen började det göra riktigt ont. isen lugnade det lite.
 En stund senare började det igen, fast längre fram mot pannan, den brännande smärtan var tillbaka.

Jag börjar bli så himla rädd nu, rädd för att spökena ska kväva mig, rädd för att spindlarna ska äta upp mig, rädd för att jag helt plötsligt ska fatta eld.

Hrmm. Jag låter lite som första säsongen av Buffy och Vampyrerna. den har ju allt det. spöken självantändning och visious spindlar. Men det är flera månader sen jag sist kollade på Buffy, det är inte anledningen nåt annat är...
 

Nätterna blir värre.
Spökena viskar högre och mer, deras ord blir hårdare och de gör mer ont.
Sitter i flera timmar och röker och stirrar på sängen innan jag kan lägga mig i den. Vaknar med muskelvärk efter sömn i spänt tillstånd.
 Sover allt mindre nu med, vaknar alltid helt utmattad och jättetrött men kan inte somna om.
Går runt som en Zombie halva dan innan jag kommer igång och då är klockan för mycket för att göra något vettigt. Så då slår man på en film, slänger iväg ett sms till Daniel och sen ligger man där på soffan och beter sig som... Någon som bara ligger på soffan, fick just en bild på en orakad man med smutsigt nätlinne, med ölmage och en bira i handen, rapandes, konstant kliande sig i skrevet... Hrmm sån vill jag nog inte bli.

Hittade en spindel i min säng innan. I ren panik dödade jag den med händerna och sen kändes det som om spindlarna var överallt, tvättade händerna i säkert tio minuter, men det var inte bättre, det kändes som om de var överallt, i hela huset, på mig, I mig.
 Jag behövde bli av med de, försökte skära ut de och då var de i mitt blod.
Daniel ringde när jag var som mest upprörd, sen satt han och lyssnade på mina snyftanden en stund, innan han bytte ämne vilket var bra. Prata inte om det onda så finns inte det onda.
 Pratade med honom i nästan en timme, det kändes skönt, han lyckades lugna ner mig och få mig att sluta gråta. Kom på mig själv med att sitta och tjata om totalt ointressanta saker som ryggarna på mina filmer, mest för att det inte skulle bli tyst.
Men det blev bättre och efter att jag pratat med honom så såg jag inte spindlar överallt och då vågade jag lägga mig i soffan och kolla på Scrubs.


Imon ska jag till Hamstad med Lisa.
Shoppa kläder och hela strumpbyxor. Åker med elva-tåget...
Hoppas jag har fått lite sömn då. Kommer inte orka gå runt på stan i fyra timmar utan att ha sovit. i värsta fall får jag sova här inne på mammas soffa.
Min säng känns fortfarande lite för osäker för att jag ska våga sova i den..

Spökena viskade på mig inatt igen.
Jag låg i min säng med tårar i ögonen, och deras röster trängde in i mitt huvud och bad mig komma till de.
Jag smög upp ur sängen, rädd för att bli påhoppad av livet.
Ställde mig vid vindsdörren och la örat mot det kalla träet.
"kom, kom, kom"
Jag bröt ihop, föll ner i en liten hög på golvet och bad till högre makter att de skulle låta mig bli fri.
På ostadiga ben vinglade jag tillbaka till sängen, och efter en timmes gråt så somnade jag.

Jag orkar verkligen inte med fler panikattacker.
Jag orkar inte med rakbladsberoendet.
Jag orkar inte med att ständigt gråta mig till sömns och jag orkar inte med fler sömnlösa nätter för att jag ligger och lyssnar på spökenas viskande röster.

Det är vid de tillfällena som spöken viskar och tårarna sprutar som jag behöver någon.
Någon som inte säger något, någon som bara sitter vid min sida och håller om mig, någon som genom tankar får mig att förstå att jag är vacker och jag behövs i världen. Någon som lugnar mig bara genom att finnas vid min sida,

"då sätter jag helt fräckt ett G på dig här. " Ser melankolisk ut "sen har jag en fråga"

"jaha?"

"varför skär du dig så mycket i armarna, det är ju aldelles färska sår ju?"

"för att jag tycker det är kul" Säger med ironi

"får du nån hjälp?"

"ja" lögn

"proffisionell hjälp?"

"ja" lögn igen

"vad ska du göra efter skolan då?"

"sova"

Jag skulle uppskatta om folk som inte har nåt med mitt liv att göra skulle låta bli att lägga sig i det.  
 Vad angår det en av mina lärare vars lektioner jag alltid skolkade från om jag skär mig eller inte. Jag ska inte ha henne mer.

Alla ni som alltid frågar mig om mina armar, varför gör ni det?
Hoppas ni att jag kanske skulle öppna mig för er och berätta allt om min hemska barndom och om hur mitt liv suger. Tror ni att ni är speciella. Tänker ni "kanske är jag den rätta för att öppna henne och få henne att erkänna alltihop".
 Glöm det.
INGEN är speciell. Inte ens mina bästa vänner är speciella. Inte ens de vet allt. De har fått reda på precis lika mycket som alla andra. De sakerna jag orkar berätta. De saker jag klarar av att berätta. De sakerna som inte gör så ont att det känns som om jag ska dö bara genom att tänka på de. Och ingen kommer heller få reda på de sakerna. INGEN!!!

Så ni kan sluta fråga.
Min sagostund tar slut här, jag är ingen bok, jag är ingen historia redo att berättas om och om igen.
Det gör faktiskt ont att prata om det.
Så sluta fråga och acceptera mig för den jag är, med eller utan förflutet.
Eller lämna mig ifred.

Snart tre år sen...
Snart tre år sen mitt helvete började på riktigt.

Jag förlorade den enda personen i hela världen som jag litade på. Och hur jag än försökte, så kunde jag inte få henne tillbaka.
 Så i två månader efter det satt jag dagligen och grät över att hon var borta, jag satt och grät över att jag nu var ensamast i hela världen.

Jag började skriva, för på nåt sätt ville jag bli av med den smärtan jag kände av att inte ha nån. Jag hade tusen saker att säga men ingen att säga det till.
 Om man varit uppmärksam på den tiden kunde man se mina självmordstankar lysa genom meningarna som var nedtecknade i det rosa blocket.
Men ingen var uppmärksam och ingen brydde sig.

Sen gick det en tid, jag målade på ett falskt leende varje dag tillsammans med sminket. Och gick till skolan i hopp om att depressionen skulle stanna hemma.
 Men nej, den följde efter mig. Gråten satt fast i halsen, tankarna satt fast i huvudet och den eviga pressen att alltid vara okej. Eller bete mig på ett visst sätt för att bli accepterad satt fast i hjärtat.

Ungefär vid den tiden kom självmordstankarna på riktigt, de var inte bara tankar längre, de var riktiga de skulle hända. Jag började planera. planera och planera och planera.
 Men jag vågade aldrig, jag hittade alltid på nya ursäkter till varför jag inte borde göra det.

Jag hittade hela tiden på nya ursäkter. Och varje dag kom jag på nya sätt att straffa mig själv för att jag inte gjorde det, som jag visste att ajg borde göra.
Nya sätt att skada mig själv för att slippa känna den eviga smärtan som satt kvar i hjärtat.

Sen hände något revolutionerande, jag hittade någon, någon som älskade mig för den jag var. Någon som till och emd såg mitt riktiga jag bakom den fasad jag byggt upp under åren. Och hon hjälpte mig att bit för bit riva ner den och plocka fram mitt riktiga jag igen.
 Och hon gjorde det på sånt sätt att det inte blev konstigt, och jag kände mig inte annorlunda, jag kände mig fri.

Men efter ett tag kunde inte ens hon få mig att känna mig trygg i livet. Jag älskade henne för att hon fanns, men hatade henne för att hon höll mig vid liv.
 Det var då allt började på riktigt, den riktiga självdestruktiviteten... Rakbladen.
Först små försiktiga drag längst låret, bakom stängda dörrar i skydd av nattens mörker. små små droppar av klarrött blod.
 Sen större sår. snabbare drag hårdare tryck. Mer blod!

Varje dag, flera gånger om dagen i 4 månader. tills mitt första uppehåll kom. elva dagar.. Elva dagar är väldigt lång tid efter fyra månaders ständigt skärande. Sen kom det första bakslaget. och jag mådde så dåligt över det. Sen blev rakbladen min vardag, bortförklaringar för mamma när hon frågade vad jag hade gjort på benen. "jag rev mig på en gren" "jag bråkade med katten" vanliga bortförklaringar som mamma gick på...

Ätstörningar och Rakblad, Kedjeröka och kanelte. Jonas Gardell i öronen och vaniljdoftande ljus på skrivbordet. Det var min vardag i 3 månader. 
 
Tid flöt förbi självmordsförsök på självmordsförsök följt av tårar pga misslyckanden och ännu lägre självkänsla för att vara oälskad.

Sen kom nästa stjärnfall. En ny underbar flicka att te sig till. Även hon plockade bort bitar från min falska fasad och plockade fram mig.

Mitt självdestruktiva beteende var nästan borta. tills jag fick smaken för blod och nya rakblad plockades fram ur badrumsskåpet och nya sår kom fram på ben och armar.

Här har ni det. ett par år av mitt helvete, det är inte förskönat, men kanske censurerat. Endast ett fåtal personer vet större delen av historien. Endast jag vet hela.
 Och så skall det förbli, The true story of my hell goes with me in the grave.

Sitter här igen...
Kunde ha legat på soffan och blivit fet på popcorn.
Kunde ha gått till Jonas och blivit full.
Kunde ha gjort något vettigt med mitt liv.
Men istället så sitter jag här.
Lyssnar på The Who. Snackar med Abra, planerar fredagens nöje med Johan och snackar allmänt skit med folk på helgon.

Sixten har varit borta ett par dagar nu. Jag saknar honom, vill att han ska komma hem, innan nästa depressionssommar börjar.
Denna sommaren kommer bli helt annorlunda från förra, men rakbladen hänger kvar.
Och folk går sin väg.

Har bestämt att efter studenten så ska jag ha storstädning i mitt hus.
Och då menar jag ordentlig städning, jag ska städa bort alla de som jag umgicks med tills jag blev mig själv och de inte ville ha nåt med mig att göra.
Eldade upp några foton idag och era falska leenden blev till aska. Nu ska varje ord nedskrivet av er, gå samma väg.

Idag var jag i skolan.
Snyggt iförd rosa nätstrumpbyxor svarta söndriga strumpbyxor, min chockrosa och lila tyllkjol och tiara.
Rökte en cigg i väntan på min underbara stjärnflicka JeJe.




Efter lite snack med henne och Sassie så traskade jag och JeJe in till centrum, vi köpte cigg, cola och JeJe köpte en skiva...

 Sen gick vi till Linnéas där JeJe fick sitt efterlängtade kaffe... Jag drog med henne till centrum fast hon satt och tjatade om sitt kaffe, och hon hade ingen aning om vad jag hade planerat för dagen. Men jag sa till henne att hon skulle bli glad vilket hon blev också.
 Vi satt på Linnéas i nästan en timme, JeJe drack kaffe med kardemumma mjölk, det smakade jul sa hon. Jag tog det som jag brukar när jag är på Linnéas vilket är orientaliskt te och bananyoughurt.



Sen rökpause i solen utanför Brio i väntan på att de skulle öppna. Vi fick många blickar när vi satt där på marken och diskuterade skinnheads och såg allmänt alternativa ut.



Inne på Brio köpte jag kompishalsband som jag delade med JeJe, min halva är rosa som det står 'Best* i och JeJes halva är lila som det står 'friends' i... JeJe och jag gick runt och fnittrade som två småflickor i typ en halvtimme efter att jag köpt det.



Sen gick vi ner mot stationen för vi skulle möta Jossan, på vägen kom jag på att jag ville in på Liza design och kolla väskor för det var längesen jag var inne där. Jag hittade en jättesöt väska som ser ut som ett får som både jag och JeJe blev helt förälskad i så jag var tvungen att köpa den. JeJe köpte ett enrads nitarmband också.



Vi satt där en stund och mobbade Daniel via sms från JeJes telefon, tills han listade ut vem det var. Sen gick vi till kvantum för jag behövde en toalett. Bakom mig och JeJe och Mr.Ray som väskan fick heta så stod det en kvinna på 40+ som tittade konstigt på Mr.Ray. Jag tror jag framstod som lite psykiskt störd när jag presenterade honom för henne och bad henne hälsa snällt, och sen räknade upp hans personlighet och liv för henne. Hon backade ett par steg och rynkade på pannan. Det var kul.




Sen kom Jossan... Så satt vi och snackade, och jag retade lilla Abra på sms, men Abra blev ledsen då så jag gav honom en ledtråd så han skulle veta vem jag var vilket han gjorde. Då blev han glad igen.
 


Sen kom mamma och hämtade mig vi tog en hamburgare på Gislegrillen innan vi hämtade mina systrar och sen åkte och handlade.
Jag köpte Körsbärsdoftande blockljus, cigaretter, tuggummin och två dansfilmer med John Travolta. 'Saturday Night Fever" Och "Staying Alive".. Jag gillar inte John Travolta så mycket men jag älskar dansfilmer.
Tänkte dra på mig myskläderna, tända ljus och titta på film.
 Ha en liten soft mysig filmkväll med mig själv.


Tack Stjärnflickan JeJe, tack Jossan, Tack söta Abra, tack Daniel och speciellt tack Mr.Ray för en helt underbar fredag.

sitter här och väntar på inspriation... Jag vill skriva något kreativt, en dikt eller en novell... Jag känner mig så full av vackra fraser som bara väntar på att få användas i en kort poesiliknande kärleksförklaring till mina vänner eller min familj.

Väntar på att JeJe ska ringa tillbaka, men borde egentligen gå och lägga mig. Imon ska jag till skolan och träffa min stjärnflicka och Jossan <3... Jag kommer förmodligen inte gå på någon lektion, men det faktum att jag orkar dra mig in till Gislaved är ett plus egentligen.
 Men jag gör det bara för JeJes skull. hon och jag behöver prata face to face. Jag tänkte dra med henne in till samhället imon... Bjuda henne på fika på Linnéas och sen shoppa armband, eller kanske ett sånt där gulligt vänskapshalsband som man alltid hade på typ lågstadiet...
Då kommer min stjärnflicka bli glad.
Jag ska göra henne glad.
Jag ska göra mig glad....

"Är du inte glad?" Daniels fråga till mig på msn... Men jag har inget vettigt svar. Jag vet inte vad allt jag kunde säga. För även fast det känns som om jag ska spricka av bubbelskratt så har jag glittertårar i ögonlocken.

Så hade jag ett sms gräl med JeJe igår, men som bästa vänner måste vi kunna säga saker till varandra och ändå vara vänner dagen efter.
 Jag vet egentligen att det är okej mellan oss. Jag känner henne...
Jag ska bara vila mig från henne ett tag nån dag eller så. Sen kommer allt vara frid och fröjd och vi kommer vara bästis och bundis igen:D

Så är han nu borta. Alla mail, alla bilder, alla kommentarer, alla lögner och alla fina, söta, underbara ord, är nu borta.
 Kände mig så extremt känslokall när jag raderade honom från mitt liv. Det var så enkelt samtidigt så svårt. Bröt ihop i tårar ett par gånger. Var tvungen att ta en cigg och sen komma tillbaka lugna ner mig för att till slut fortsätta radera honom.

Nu är han borta i alla fall.

Och jag vet att ni hade rätt allihopa, Daniel, Erica; JeJe, Marina, Angelica. Jag nedvärderade mig själv genom att förlåta honom, jag vet nånstans vet jag att jag är värd mer än så.

Det possitiva med att våran dator kraschade i helgen var att allt det som jag hade sparat i datorn med Robins namn på. Försvann. Så slapp jag ha ångest över att radera det. Samma ångest som jag kände när jag gick igenom min mailinkorg på Helgon, och skulle radera alla hans inlägg. 
Kom inte så långt innan jag bröt ihop av orden som stod i de mailen...
 För längesen tyckte han om mig på riktigt. 
Jag varnade honom redan från början och sa att han skulle tycka sämre om mig ju mer negativt han fick veta. Han sa då att det inte var möjligt. Och där sket det sig.

För jag litade på hans ord, jag trodde att han skulle tycka om mig för evigt. tills dagen kom, då mailen inte innehöll små gulliga poetiska meningar utan skällsord och personangrepp.

Än har jag inte raderat alla mail. Jag orkade inte läsa mer av skitsnacket, men jag gick från 7 mailsidor till 3 iaf så det mesta av hans lögner är borta.

Är hemma hos JeJe... Och helt plötsligt så slog det mig hur dåligt jag egentligen mådde. Och då kom de.
Den lilla salta runda våta trösten vanligt folk kallar tårar.

Kom på igår att JeJes mamma Marina är min hjälte, idag visade hon det ännu mer genom att, först prata med mig om allt som gick fel, hon såg mina nya sår och dampade loss på Robin en stund. Sen köpte hon cigg till mig för att jag glömt mitt leg. Sen höll hon om mig en halv evighet när jag började gråta. och sen skrev hon ner vägbeskrivningen ut hit så jag kunde ringa min mamma och be henna hämta mig.

Mamma är på väg och jag ska snart gå upp till JeJes rum och packa mina grejer. Sen tacka Marina och Lasse för att jag fick komma. Krama Marina. Sen gå ner till JeJe och Jossan i bastun och krama dem hej då. Sen hoppa in i bilen med den rätta lukten, den rätta färgen och de rätta personerna. Och åka hem. Hem till min katt, hem till min säng, Hem till uset med alla rätta saker. Rätt tapeter. Rätt färger Rätt omgivning. Och RÄTT mamma.
Marina må vara min hjälte men min mamma är ändå min mamma.
Och jag borde berätta för henne oftare att jag faktiskt älskar henne...
Hon har aldrig kört ut hit, men ändå är hon nu på väg för min skull. Trots att hon vet att JeJe är min bästa vän så hör hon på mig när nåt är fel vilket hon gjorde innan...
Hon hörde samma sak förra gången jag var här men då var jag stark. Ville inte känna mig som en svikare som åkte härifrån efter bara en dag. Men JeJe har Jossan här. Och JeJe har hört allt som hänt mellan mig och Robin de senaste månaderna så hon vet.

JeJe såg också mina sår och vet hur illa det är just nu.
Pisslite sömn hela veckan. Bråk med Robin. och skit i skolan.


Kom på att jag skulle åka hit mest bara för att jag snackade med JeJe och sen kände jag att jag vlle hit. Så jag rymde igen. Säger alltid det när jag pratar med JeJe och ska fråga henne om jag får komma hit. "Jag tänkte rymma till dig i helgen". Som om mitt hem, som om Landeryd vore ett fängelse, och detta min permission...

Dagens outfit:
Svartvit kort klänning
Svarta strumpbyxor
Svarta nätstrumpbyxor
Svart Everlast tröja
Svarta Pepperoniskor
Nitarmband
Och Tiara

Gårdagen var en av de värsta i mitt liv. Aldrig har jag känt mig så nedvärderad och kränkt som du fick mig att känna.  
   "Jag låg i en pöl av tårar och grät en sjö"
Du sa att jag var dum, naiv, och att jag "håller på". Du sa att du var ett isberg. Ett isberg utan något under vattenytan mer än tomhet sa jag då...
Sen förolämpade du mig igen.
Tills jag till slut tröttnade på dina ord och gick.

Jag gick ut till mig lade mig på soffan tände en cigg, och skickade iväg ett sms till Daniel och ett till Erica.
 erica var den enda som svarade... Hon övertalade mig om att jag var vacker och förtjänade bättre än dig. Hon förklarade att livet kan vara skit men att hon fanns där för mig.
Jag berättade då för henne att jag älskar henne och att hon äger den del av mitt hjärta som fortfarande är helt.

Daniel sa "skit i honom" han sa att jag nedvärderade mig själv genom att ta tillbaka dig. Han kom med tröst precis som Erica gjorde.

Aja, sånt är livet. Fast jag inte orkar sjunga så är livet så.

Idag ska jag hem till JeJe, då akn jag få prata av mig med hennes mamma.
Och jag kan få tappa bort en tanke eller två på dig..

Det känns alltid lika bra, när allting skiter sig.

När folk pratar på utan att lämna pause för en kommentar.
När folk dömmer utan en pause för förklaring.
När folk antar saker utan en pause att fråga.
När vänner tar en för given.
När killar dumpar en dagen efter.
När jag drar mig undan för att slippa bli sårad.
Så enkelt är livet.

Man föds, man blir sårad, besviken, mobbad, förälskad, dumpad, hatad och sen till slut så dör man.
... sen dör man, och det finns inget man kan göra åt det...

Tredje inlägget för idag.
Tror jag har blivit lite beroende av min blogg. Vet ju att endast en person har fått adressen, så här kan jag lufta mina tankar utan att någon som känner mig kan läsa det.

Jag vågade...
Innan, jag skulle bara röka och koka kaffe, då... när jag var vid stereon för att hämta en skiva så låg det där. 
 Litet, blankt och vasst. Och jag tog det i handen, och tårarna fyllde ögonen, och jg satte mig i soffan, och sex gånger lät jag det lilla söta rakbladet smeka mitt ben.
 
Jag hade glömt hur mycket det kliade med färska skärsår.

Jag ger upp, jag orkar inte mer.
Jävla Robin att göra såhär hela tiden.
Jag hatar känslan jag får i bröstet varje gång han säger något dumt. Jag vill ju bara att han ska tycka om mig som han en gång gjorde. Herregud jag låter som värsta fjortonåringen. tönt!!!

Fan jag hatar hatar hatar hatar hatar att han får mig att känna mig så liten...
Och jag hatar att jag förlåter honom varje gång.

Så tar det en stund, och jag lugnar ner mig. Sen kommer tårarna trillande nerför hakan. Och rakbladen plockas fram ur badrumsskåpet. Och cocosrökelserna blir tända och kanelteet bli framtaget. med en ciggaret i mungipan så skär man långsamt ett par gånger på armen och känner befrielsen av blodet...

Och jag har egentligen lovat mig själv att aldrig använda de igen. och hittills har det gått bra. Men ibland behöver jag de, men nu för tiden är jag aldelles för rädd för att använda de.
 Jag vågar helt enkelt inte kämpa för döden längre..

Jahopp.. Så ska man skriva ner sina tankar för hela världen att läsa.
Iofs det blir väl ingen skillnad från när jag som 10 åring skrev dagbok, en dagbok som mina två äldre systrar snodde och läste för sina vänner när jag inte var hemma.

Kl, är halv fyra på eftermiddagen. om en halvtimme kommer min syster hem från jobbet.
Mitt huvud är helt tomt nu, jag har aldrig haft svårt för att skriva, men jag vet att vem som helst kan läsa detta om jag bara låter de, så det känns som om jag ska vara försiktigt med vad jag skriver. Fast jag vill inte det egentligen, detta är min blogg, folk kan skita i vad som skrivs...

Mitt humör är inte det bästa just nu.. Min rygg gör ont, jag har diverse problem med personer både i och utanför skolan. Jag hatar att vara hatad...
Iofs små ljuspunkter finns ju, Gomans arbetintervju. Att Erica har ny kille. Att Sixten inte är borta så mycket, allt det är ju små ljuspunkter i mitt svarta liv...

Halva dan har jag tillbringat med att titta på deprimerande självmordsklipp på youtube och tänkt på rakblad. Jag vill egentligen inte skära längre men ibland kommer lusten och då kan jag sitta i flera timmar med rakbladet i handen och bara stirra på det. Jag vet hur ledsna mina vänner skulle bli om jag använde det, så det slutar med att jag lägger ifrån mig rakbladet och inser att än en gång har livet vunnit.

Så trött på att bli besegrad gång på gång.
Men men, jag vet redan att den dan jag dör, så kommer det bli genom självmord.
Och då kan ingen stoppa mig