MizzNina

Jag hatar att min skrivförmåga är begränsad till dåligt mående...
 Skulle vilja kunna skriva aningen poetiskt åtminstone när jag mår bra också...

*Funderar på nästa steg*

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Läste precis igenom alla mina tidigare inlägg och hade hundra tankar om vad jag skulle skriva. Hundra frågar att ställa till folk om vad jag hade skrivit.
 Var det verkligen så?

*Funderar igen*

-Tio minuter senare-

Satan vad jobbigt det är..
 Förr i världen fick jag alltid ordinspiration, när jag såg eller hörde något..
Nu får jag klädinspiration, så skapande kraften är ju inte försvunnen den har bara ändrat form, vilket kanske är bra i sig..

Dock gör det mig sjukt irriterad just nu...

*Funderar för tredje gången.............. Bestämmer sig för att charmen i orden har flytt och avslutar inlägget*

Slö dag, mår inte riktigt på topp.
Vill ha bättre väder, och pengar på kontot.

Så helt spontant i morse hittade jag på ett nytt ord, bara för att nya ord är äkta "klockan 7 på lördags morgonen" kreativitet.

TvångsOmTanke

Är precis samma sak som en tvångstanke, hela den här grejen att det är nåt man måste göra för att slippa ångesten, dock är det när man har ett beteende som har utvecklats till att man Måste göra något snällt.
 Te.x, jag har en vän, hon älskar cupcakes, care-bears och pinuppor. Så varje gång jag ser en sida, med någon av nämnda saker, eller bara nåt allmänt gulligt, te.x snygga kläder så måste jag länka den till henne, annars får jag ångest, för jag vet att sånt gör henne glad.

Slit mitt ord med hälsan gott folk,
Och kom ihåg TvångsOmTankar är bra tvångstankar.

http://materielltjej.blogg.se/2010/march/utkast-mars-2-2010.html?_tmp=b3158b4b02847f5c5babd3a050b30b76edb2d7c3

Tävla och vinn underbara tyger.

Har suttit ett par dar nu och funderat på allt som händer.
Jag har kedjerökt mig genom ändlösa tankar, och försökt lösa allt genom ord.
 Men än har jag inte lyckats, än återstår problemet som gör att jag känner att året inte fick en så bra början som det skulle ha kunnat få.

Och namnet dunkar innanför pannbenet, och gör det omöjligt att tänka en enda vettig tanke, och allt som kommer fram genom problemdimman är: Jag behöver en cigg.

Och allt det får mig att undra. Att om vi ger problemen andra namn blir de då enklare att utstå?

Om vi döper om te.x Cancer till Nalle blir det då enklare för den drabbade och dennes anhöriga att utstå det faktum att någon är sjuk?
 Om jag skulle döpa om mitt problem, skulle det då bli enklare att komma igenom det, utan att vara alldeles mörbultad när man kommer ut på andra sidan?
Jag vet inte egentligen hur det skulle kunna vara lösningen för något, då jag alltid kommer veta vad det där påhittade namnet står för. Och dessutom kommer jag bli tvungen att förklara mig, varje gång jag nämner det, för vänner eller familj. Vilket kanske kommer göra processen längre, och svårare, än om man bara tar tjuren vid hornen, och säger det som skrämmer en så.

Mitt problem kommer få behålla sitt namn ett tag till.
Sen ska allt dåligt glömmas bort. Och då finns inga problem kvar.

Var hemma hos JeJe i helgen och hade det myspys... Igår (söndag) var dock lite kul, för JeJe letade efter ett papper eller nåt, och då hittade hon ett kollegieblock från första gången jag var där, i den hittade hon en liten konversation henne och mig emellan, och det värsta är att jag tror hon och jag var gravallvarliga när vi sa detta.


Jag: Jag har kommit på att jag inte är beroende av sex, det är sexet som är beroende av mig.

JeJe: Skriv om Mansons låt så blir det bra. "I don't like the sex, but the sex likes me"

Jag: Ha, ha. Alltså talar inte jag sex flytande, sex talar mig flytande.


Just det, Vally hade sagt att jag talar sex flytande. Men som ni alla ser så hade hon fel ;)

Dagens låt: Diffrent kind of knight med Christian Kane

Man Ajm in löööööv witt that sång. <3<3

http://www.youtube.com/watch?v=ZmyoCC30Pms&feature=related

Marsmånad, och allt oftare vaknar jag av att Sixten sitter vid dören och vill ut.
 Jag oroar mig för att jag inom en snar framtid kommer bli av med honom igen.

I helgen var jag hos Robin, och som vanligt när jag är där, hamnade vi i många vilda diskutioner, med Lasse och Marita. I säkert en timme, satt vi och diskuterade bra vs, dålig vänskap, vilket såklart fick en att tänka på sin egen vänskapskrets, som även den blev lagd i diskutionshögen. Om det är något Lasse är bra på så är det att ta ens problem, ge dem ett nytt ljus och sen lämna tillbaka dem som lösningar. 
 Jag menar hur vet man egentligen vem man kan lita på, innan dem sviker en. Det är först när det verkligen gäller som man vet om en person är där i tuffa tider såväl som lätta. Och såklart Vice versa. 
För jag har haft vänner som älskar när jag mår dåligt, för då får dem känna sig behövda. Men så fort jag mår bra och kan stå på egna ben, då behövs inte dem på samma sätt längre, jag ser dem inte som en hjälte mer. Och det klarar dem helt enkelt inte av. 

Aja, sånt är livet, och det finns tyvärr inget man kan göra åt det. 
 
 Idag ska jag gå ut en runda. städa lite, och skriva klart mitt personliga brev.
 Och ikväll ska jag kolla på Gordon Ramsey's cookalong live. <3

I fem månader nu har jag mått bättre än jag gjort på flera år.
 Tack vare att jag har den underbaraste pojkvännen i hela världen, och den bästa vän som finns.

Wow, måste vara hundra år sen jag skrev här senast. Ni trodde kanske att jag var död. Icke. Jag lever.

Idag känner jag mig allmänt trött.
 Mitt finger är fortfarande infekterat, men det blir bättre. Det gör inte lika ont längre. Men titta inte på det, det spyr ut tusen liter var om man tittar på det.
Kanske borde tvätta, kanske borde äta, kanske borde diska, kanske borde städa.

Se va massa saker jag kanske borde göra. *önskar mig ett hembiträde* 
 
Jag lyssnar sönder alla låtarna från Sweeney Todd, och tittar emellanåt på en jättesöt video med Kirby, som Råbin hjälpte mig få upp på min helgonpres.

Gå och röka kanske. Hämta posten kanske, koka kaffe kanske.
 Iaf gå härifrån.

Hm, kollar på 500-kilos pappan på fyran, efter att ha kollat i två minuter ville jag ta en kökskniv och fettsuga mig själv. Springa trots att det är 10 minus ute och aldrig äta igen.
 Jag förstår verkligen inte hur man kan låta sig själv bli så fet, visst ämnesomsättning jada jada jada... När man en dag märker att man inte ens kan gå på dass utan att bli anfådd till tusen då är ju något fel. Eller den dagen när magen hänger utanför sängkanten. 
 
Eller som Mirvster sa, "så länge jag ser mina fötter är det inget problem" Men dem som inte ser sina fötter då? vad fan ska dem göra, eller dem som inte kan använda sina fötter, eller dem som inte ens kan lyfta sina ben pga att dem är för jävla feta...

Nä. Fettma fettma leave me alone..
 Äckligt program, sjuuukt äckligt program, tror att detta ändrade min syn lite. Och min matnivå kommer nog sjunka rätt rejält igen..
Men men, sånt är livet... Och än har jag inte nått min målvikt..

Jag blir bara så ledsen.

Ibland blir jag bara så trött. Trött i huvudet, och trött i kroppen.
 Jag mår inte lika dåligt som jag gjorde för sex månader sen, men det betyder ju inte att jag mår bra heller.
Och ibland, behöver jag bara en dag då jag inte behöver göra något. Då jag kan ligga hela dagen på soffan slötitta på teve, och kedjeröka om jag så känner för det. Dagar då jag kan ta hand om mig själv, fysiskt eller psykiskt. 
 Det var det jag gjorde igår. Jag behövde tid att samla tankarna och få lite ordning i mitt huvud. Och det kändes jättebra. Tills idag då. Jag är okontaktbar i tio minuter och helt plötsligt tror alla att jag är sur på dem. Det känns inte bra, man borde tycka att mina vänner ska ha större förtroende för mig än så, men tydligen inte. Och det suger..

Nej, Mirva jag är inte sur på dig, men som sagt jag behövde få vara ifred ett tag...

Another headline!

 Idag har vi haft ungarna här, Tiana fick ett halsband av mig och sen gick hon runt och smekte dem rosa pärlorna samtidigt som hon fick alla att säga att hon var fin... Hon klagade även över att hennes nagellack höll på att flagna så Nijna fick göra det enda rätta och måla på nytt, (det enda rätta betyder enda sättet att få ungen att sluta tjata)
 Nanna har sprungit runt och skrikit av skratt mest hela dagen, shit, ungen börjar bli riktigt snabb med sina små ben nu. Ett tag trodde jag hon var hög för hon satt och stirrade på en lampa och skrattade värre än jag gör när jag är övertrött... Men det var iofs "Family guy" på teven så hon blev väll påverkad av det.

Klockan börjar närma sig tolv och jag är trött.. Ska snart gå och sova och hoppas att allt känns bättre imon..
 Om fem dagar kommer mitt hjärta hit och då kommer allt få vara bra ett par dar.. <3

Du är det bästa jag har. Och jag älskar dig mer än allt <3




Mina största beundrare :D

Så blev det sagt. Ordet jag har väntat på att höra i flera veckor. Anorexia..
 Självklart kom det från Pontus som sa samma sak förra året... Han var min mästerkock och jag var hans lilla anorexiabarn, men förra året var det annorlunda. Vi pratade med varandra varje dag, och varje dag ringde han för att höra att jag fortfarande levde...

Jag tycker det är konstigt. Alla som träffat och pratat med mig under de senaste två och ett halvt åren, borde ju se att jag mår mycket bättre nu tycker man. Men istället så oroar de sig mer än nånsin...
Nu gör jag ju något som jag vill göra, något som kommer höja mitt självförtroende och därmed få mig att bli en gladare person. Var var deras oro när jag var självmordsbenägen och sov med ett rakblad under kudden? Eller när jag bröt ihop... Men nu?
 Aja, jag oroar mig inte, jag vet vad jag klarar, jag vet vad jag håller på med, och jag tänker inte sluta innan jag nått mitt mål. Om det är något jag är så är det målmedveten.

Idag har varit en rätt dålig dag...
 Kunde inte somna inatt... Vid 2 tiden klädde jag på mig och gick ut och sprang en runda, sen tittade jag på film och strax efter fyra i morse så somnade jag.
Vaknade strax efter 8, inga cigg, huvudvärk, ont i käkarna, ont i knäna...
Dricker vatten, kokar kaffe, har för ont i hela kroppen, för svag i hjärnan, för lat för att orka gå ut och springa...
 Sätter mig vid datorn, hoppas på något som inte händer...
Hittar en cigg.. Menthol :(.. Röker äcklig cigg, dricker äckligt kaffe....

Halv ett, går ut till mig och byter om... Röker (riktiga cigg denna gången) och skriver av delar av min ständiga vånda, över livet... 
 Fortfarande lat, men går till mitt springställe... Snabb takt, våldsam musik, vilja, springa i uppförsbackarna, vilja, kämpa.. Mådde jättedåligt. Ville gråta hela tiden, Såg ett par vattendrag och tänkte dränka mig i dem. Sen kom en ny låt i ännu snabbare takt upp på Mp3n och jag sprang vidare.
 Ont i hela kroppen, ledsen, ville vända om, men jag kämpade mig upp, och till slut var jag på väg ner igen... Vinden ven och tog tag i mina fötter, jag flög nerför backen, flög uppför nästa backe. Kom på när vinden slutat, att jag saknar rakbladen, de hjälpte mer än stenhård träning gör. iaf mot tårar och onda tankar...
 Tillbaka ut på vägen, styr stegen hemmåt men känner att det inte räcker, rundan jag just sprang var inte nog. Svänger in på nästa väg, och springer allt vad jag har. En väg kantad av hallon, Rusar förbi, har trots allt inte ätit något på hela dan, och jag tänker inte låta de lömska hallonen lura mig. Gick den sista biten hem, smärtan rev i sidan på mig, nöp tillbaka för att det inte skulle märkas. Tryckte in naglarna så långt i huden att inget annat kändes....
 En stund när jag flög neråt, så mådde jag bättre...

 Väl hemma igen, duscha, klä på mig, klippa luggen, laga lunch, försökte äta men märkte att matlusten var icke existerande, fick tvingat i mig två kex... Efter det 200 situps... 
 Satte mig vid bordet och rökte, skrev ett A4 med känslor...
Kladdade onödiga tecken i blocket...

Mamma kommer hem "vad har du ätit idag?"
Ljuger fram ett svar...
Ställer mig sedan och lagar mat för att visa henne att jag äter..
Tar jag med maten ut till mig slipper jag äta den iaf...
Petade lite i den, svalde ett par bitar innan jag blev så äcklad av det att jag spottade ut det igen..
En mils promenad i snabb takt, och en kopp te sen var min dag klar...

Jag vet att jag inte har haft nån matlust idag pga tankar som har flugit runt i huvet, undra om jag kan tvinga fram samma sorts tankar imon och därigenom slippa äta då med.. Vatten, buljong, och te fungerar utmärkt för mig...

Skitsnack kommer skitsnack går
Svek och tårar är allt som består...

Jag vill inte falla ner i mitt svarta hål igen.
Igår fick jag rakbladsabstinens, låg och skakade på soffan i ett par timmar, visste att jag hade knivar i köket, och ett rakblad i plånboken. Men jag klarade det, tog mig igenom skiten utan att falla för frestelsen.
vid tolv på natten gick jag till Amanda, vi satt på hennes brandstege och pratade och rökte i tre timmar. Sen tvingade jag henne att gå och lägga sig.

 Jag orkar inte mer skit nu.
Daniel är konstig.
Matti är konstig.
Martin är konstig.
Du är konstig
Jag är konstigast.

Min syster är gravid och imorgon går jorden under.
Vet du ens hur många tårar man kan fälla på en timme, hur många gånger man kan gå sönder innan det ens finns en tanke på att bli hel igen. När Lars Winnerbäck sjunger om stockholm och hjärter dam, så faller det en evighet ner mellan kuddarna i fantasins soffa.  Där ska den ligga tills Gud får besök och städar på rätt plats.

Jag kan tänka såhär om jag vill. Du kan inte läsa mina tankar, du kan inte se mitt hjärta. Du kan inte få mig att må bättre.
Varför jag fortsätter lita på folk vet jag inte. De lovar så mycket.
Alla lovar så mycket, men det enklaste att bryta är löftet, och sen tappar folk förtroendet för en och man står där ensam igen.
Sen faller jag ner som ett dammkorn bakom fantasins soffa, och där ska jag ligga i evigheten... För Gud kan ta fram dammsugaren men mig får han inte tag på.

En regnig dag i framtiden så kommer jag dö
Vart är du då?

I fredags var jag med Lisa och shoppade i Halmstad, det var kul även fast pengarna tog slut väldigt fort. Men några snygga saker fick jag iaf. Köpte en grön klänning, ett rosa linne, en vit kjol, tre par strumpbyxor, och fjärde säsongen av that 70s show.

I lördags var vi i Kungälv, min brorsdotter skulle döpas. Det var kul, pappa berättade minnen på vägen, visade vart farfar hade sitt kontor en gång i tiden, och vart han brukade gå när han var brevbärare i göteborg. Och när han jag och Farmor var i slottsskogen och klappade getterna.
 Sen åkte vi till min Faster och fikade, träffade Cissi och hennes ungar också. Amanda var en riktig linslus, när jag skulle ta kort på William så sa hon "ta kort på mig, ta kort på mig"  så fick jag fota henne också.  
 Eric ringde också, när vi var hos Ka, det kändes skönt att höra hans röst igen, men samtidigt gjorde det mig osäker. Jag har ju saknat honom väldigt mycket på sista tiden, men när jag tänker på det så undrar jag om jag saknade honom för honom, eller om jag saknade honom för att jag ville känna mig uppskattad. För ett par månader sen hade jag fyra fem killar som satt dagligen och lyfte mig till skyarna, Robin var den sista som gav sig av för att skaffa sig ett riktigt liv, och det var då jag började sakna Eric som mest. Jag tror inte att mina känslor är äkta, jag tror de är själviska.
I alla fall. Sen åkte vi till kyrkan, träffade Lisa Peter Karin och barnen utanför. Dopet gick bra och prästen sa till och med innan att ingen skulle få panik om barnen blev högljudda, Tiana fick låna en bil av William i kyrkan som hon satt och lekte med, Och Joakims dotter fick sitt namn, med Daniel och Annas syster som gudföräldrar.
Sen blev det smörgås tårta, hallontårta, kaffe, prat,fotografering, och paketöppning, innan vi åkte. först till minneslunden där farmors aska blev utspridd, sen hem.

Ett par timmar efter att jag kommit hem gick jag till Mirva, vi drack kaffe och pratade, och sen kom ringde Mirva dit Yasmine och vi spelade ölspelet, med vatten. Yasmine mådde jättedåligt. Och vi båda gick och pratade om hur tjocka vi kände oss när vi gick hemåt. Vi gick till Christian, satt där en stund och såg allmänt mongo ut, sen vart jag så pissnödig, och så röksugen att jag var tvungen att gå.
 När jag kom hem ringde JeJe, fick då lugna ner henne.
Kändes hemskt den kvällen för det var så många av mina vänner som hade problem på olika sätt, och jag kunde inte lösa de på något sätt. Jag tror att den enda jag faktiskt hjälpte var Jesper.

Igår hamnade jag i bråka med mamma igen, hon sa att jag var patetisk och ynklig, och hon sa att jag skyller på min depression när det är något jag inte vill göra. Vilket inte är sant, min mamma pressar mig för mycket, och det är pressen från henne som jag inte klarar av. Jag kan göra saker, men när hon börjar ställa krav då kan jag det inte längre, för det känns som om hon trycker ner mig i en grop och säger "gräv till Kina" vilket jag inte klarar. 
 
Så på sista tiden har det blivit väldigt många nya sår. Nu ser min högerarm nästan lika illa ut som min vänsterarm.
Idag ska jag iaf diska och röja upp ute hos mig, JeJe ska med mig hem på onsdag, och då vill jag att det ska se lite snyggt ut. eller snyggare iaf.

Snart tre år sen...
Snart tre år sen mitt helvete började på riktigt.

Jag förlorade den enda personen i hela världen som jag litade på. Och hur jag än försökte, så kunde jag inte få henne tillbaka.
 Så i två månader efter det satt jag dagligen och grät över att hon var borta, jag satt och grät över att jag nu var ensamast i hela världen.

Jag började skriva, för på nåt sätt ville jag bli av med den smärtan jag kände av att inte ha nån. Jag hade tusen saker att säga men ingen att säga det till.
 Om man varit uppmärksam på den tiden kunde man se mina självmordstankar lysa genom meningarna som var nedtecknade i det rosa blocket.
Men ingen var uppmärksam och ingen brydde sig.

Sen gick det en tid, jag målade på ett falskt leende varje dag tillsammans med sminket. Och gick till skolan i hopp om att depressionen skulle stanna hemma.
 Men nej, den följde efter mig. Gråten satt fast i halsen, tankarna satt fast i huvudet och den eviga pressen att alltid vara okej. Eller bete mig på ett visst sätt för att bli accepterad satt fast i hjärtat.

Ungefär vid den tiden kom självmordstankarna på riktigt, de var inte bara tankar längre, de var riktiga de skulle hända. Jag började planera. planera och planera och planera.
 Men jag vågade aldrig, jag hittade alltid på nya ursäkter till varför jag inte borde göra det.

Jag hittade hela tiden på nya ursäkter. Och varje dag kom jag på nya sätt att straffa mig själv för att jag inte gjorde det, som jag visste att ajg borde göra.
Nya sätt att skada mig själv för att slippa känna den eviga smärtan som satt kvar i hjärtat.

Sen hände något revolutionerande, jag hittade någon, någon som älskade mig för den jag var. Någon som till och emd såg mitt riktiga jag bakom den fasad jag byggt upp under åren. Och hon hjälpte mig att bit för bit riva ner den och plocka fram mitt riktiga jag igen.
 Och hon gjorde det på sånt sätt att det inte blev konstigt, och jag kände mig inte annorlunda, jag kände mig fri.

Men efter ett tag kunde inte ens hon få mig att känna mig trygg i livet. Jag älskade henne för att hon fanns, men hatade henne för att hon höll mig vid liv.
 Det var då allt började på riktigt, den riktiga självdestruktiviteten... Rakbladen.
Först små försiktiga drag längst låret, bakom stängda dörrar i skydd av nattens mörker. små små droppar av klarrött blod.
 Sen större sår. snabbare drag hårdare tryck. Mer blod!

Varje dag, flera gånger om dagen i 4 månader. tills mitt första uppehåll kom. elva dagar.. Elva dagar är väldigt lång tid efter fyra månaders ständigt skärande. Sen kom det första bakslaget. och jag mådde så dåligt över det. Sen blev rakbladen min vardag, bortförklaringar för mamma när hon frågade vad jag hade gjort på benen. "jag rev mig på en gren" "jag bråkade med katten" vanliga bortförklaringar som mamma gick på...

Ätstörningar och Rakblad, Kedjeröka och kanelte. Jonas Gardell i öronen och vaniljdoftande ljus på skrivbordet. Det var min vardag i 3 månader. 
 
Tid flöt förbi självmordsförsök på självmordsförsök följt av tårar pga misslyckanden och ännu lägre självkänsla för att vara oälskad.

Sen kom nästa stjärnfall. En ny underbar flicka att te sig till. Även hon plockade bort bitar från min falska fasad och plockade fram mig.

Mitt självdestruktiva beteende var nästan borta. tills jag fick smaken för blod och nya rakblad plockades fram ur badrumsskåpet och nya sår kom fram på ben och armar.

Här har ni det. ett par år av mitt helvete, det är inte förskönat, men kanske censurerat. Endast ett fåtal personer vet större delen av historien. Endast jag vet hela.
 Och så skall det förbli, The true story of my hell goes with me in the grave.