MizzNina

I flera år, har jag varit rädd för att smitta folk i min närhet.
 Och nu har det tyvärr hänt.

Jag visste redan från början att skärandet smittade, och när jag började ljög jag inte ens om vad jag hade gjort. 
 
"Vad har hänt på din arm?"
"Jag skar mig"
 "Varför då?"
"Det känns bättre"

Och i snart ett år, så har jag varit rädd för att mina vänner ska börja med det.
 Dem välkända tankarna.

"Dem har nog sett ärren, men dem har inte sagt något. Jag vill att dem ska märka det"

Anledningen till att jag många gånger skar mig i händerna. För att folk skulle märka, märka hur jag föll ner i en kolsvart avgrund. Varje dag när ingen såg, när ingen sa något, så ville jag nästan skrika, "Hjälp mig!"
 Men jag vågade trots allt inte, jag var rädd att jag skulle få hjälp. Och jag tror att jag nånstans ville må dåligt.


Enough about me.

I snart ett år, har jag tittat efter spår på hennes armar, och i lördags såg jag dem. 
 Det går inte att beskriva hur ont det gjorde i mig, jag visste att hon mådde dåligt, men det hela kändes som mitt fel.
Har varit så orolig, sen första gången hon lät sina fingar glida över mina armar, titta på ärren med avund, och prata om dem som om  dem var ett konstverk.
 Hon smekte flera år av deppressioner och undertryckt ilska. Och tyckte det var vackert.
Så rädd som jag blev den sekunden, så rädd att hennes armar inom få veckor skulle se ut som mina. 
  Det är inget jag önskade. 
Få ärr prydde hennes arm, och jag hoppas med hela mitt hjärta att hon inte fattade tycke för det.
 Jag vill att min flicka ska må bra. 

Och just nu känns det som om jag skulle kunna ta en kniv och flå mig själv för att ingen annan ska behöva se eländet, och önska detsamma. 
 
Jag hoppas, hoppas, att ingen annan där ute, funderar på samma sak. 
 Jag känner mig så skyldig till hennes ärr, och jag vill inte att det ska gå för långt en dag, så jag får ett liv på mitt samvete.

Lev ditt bästa.