MizzNina

Idag anser jag mig själv vara ledig från livet. 
 Alla har vi nog nån gång känt ett behov av att få vara ifred, och idag är det min tur. Mobilen avstängd och msn offline.

Det kan bli väldigt instängt och kvävande att vara tvungen att finnas till hands hela tiden, och just idag känner jag att jag vill vara för mig själv. Ta hand om mig litegrann.
 Så till dagens klyscha: "Det är inte ni, det är jag"
Och det är jag, jag som behöver tid att tänka på saker, tid att bara vara...

Om ni vill något, så finns jag tillgänglig imon igen. Men idag är min dag.
 Idag har jag tagit ledigt från allt ansvar, jag har tagit ledigt från alla människor, jag har tagit ledigt från Livet.

Kanske hade du rätt jag är svag, men mitt sinne för dramatik slår aldrig fel.
Och kanske var det, det enda jag begärde, att något dramatiskt skulle hända så jag kunde stilla mitt behov för en stund. Att hitta på skrämmande historier om hur jag försökte skapa en spindelfarm som barn, lockar inte längre. Filmer har fel dramatisk effekt på mig, och jag tittar nu endast för att hitta det lyckliga slutet.

Ett lyckligt slut, den som ändå fick det.

"Men "Lyckliga i alla sina dar" finns inte längre

För ondskan kom och tog över
Döden lekte med sin manöver
Och ingen hartass, hästsko eller klöver
Kunde ge dagarna lycka igen "

Lätt att stöta bort, lätt att få på fall med fel ord och uttryck.
Så blind... Eller kanske inte blind, kanske är jag översynt, tittar lite för länge när jag letar efter fel. Och hittar så lätt fel i allt och alla. Inte minst mig själv...
 Jag önskar att jag hade ett svar på alla dem frågor jag ständigt ställer till mig, och andra. Och kanske har jag nu hittat det svaret. Fel.

"Du är med, du är inte"

I en bättre värld, skulle jag få känna hur det känns att bli älskad.

"Jag vet att du mår dåligt men du behöver inte låta det gå ut över mig ju!"

Men jag gör ju inte det, jag mår bättre nu än jag har gjort på många år. Bortsett från mina små bakslag, men utan bakslag ingen framgång. Och om du hade tagit ledigt en sekund, tillräckligt länge för att fråga mig hur jag mår, så hade du vetat det. Då hade jag berättat allt för dig..
 Jag hade en nergång, vilken människa får inte det, när ingen bryr sig om henne på dagen som borde vara uppenbar att hon ska vara i centrum... Och att du... DU. av alla människor skulle strunta i mig den dan, det gjorde ont.

 Trots allt hade den sina små ljusstunder. Och jag somnade hyffsat nöjd. Men allt hade kunnat vara bättre.


Och det vet du också.

I can't help it, but I need to cry.

Jag bryr mig inte längre känns det som...
Svarar nästan aldrig när telefonen ringer, Är sämre på att svara på sms.

Tror jag håller på att gå ner i en svacka igen.
Gråter lite oftare.
Tänker på att skada mig lite oftare.
Hoppas på jordens undergång lite oftare.
Och ser inga egentliga solsken längre.

Jag kan skratta och må bra.
Tror jag håller för mycket inne igen.

Har tusen saker jag skulle vilja spy ut, tusen saker jag skulle vilja dela med min omvärld. Med Daniel, och Amanda, och Mirva, men det går helt enkelt inte.
Det känns som om att magin kommer försvinna ur dem små ögonblicken om jag berättar vad som händer.
Som om allt kommer gå käpprätt åt helvete om jag ens viskar fram en mening om vad som pågår.

Spelar kall diva utan problem.
Bygger upp en ny karaktär att leva efter.
Snyggare, smartare och mer självsäker än den förra.

Jag kommer aldrig bli den Nina jag en gång var. Aldrig mer. Nästa gång kommer det bli ytterligare en ny personlighet som tar min kropp i besatthet.
Vem vet vad hon hittar på.

Den Nina jag har nu, leker med känslor men bryr sig inte, hon spelar ett spel på liv och död men bryr sig inte. Hon tänker på sig själv, sålänge JAG mår bra så blir mitt liv bra. 

 Den förra visste inte ens vad känslor var, Hon önskade sig döden samtidigt som hon gömde sig från verkligheten, spelade dummare för att få vänner, dåligt självförtroende, dåliga vänner, dåliga vanor, och ett dåligt liv.

Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag kommer få ut av livet.
Jag vet bara att rikedom och makt är det som räknas.
Som en materialistisk person kommer jag aldrig nöja mig med det jag har nu.

Money and Power, Pengar och makt,


I will rule over my demons and I will win!

Varför blir jag alltid sårad.

Jag är inte bättre än någon annan, jag förväntar mig alltid att alla ska vara på ett visst sätt mot mig. Men har jag någonsin stannat upp i mina fördommar och hårda ord och tittat på mig själv. 
 När ska jag egentligen förstå att jag inte är bättre än andra. Jag är ingen drottning.

Så kom tankarna igen.
De som jag inte borde tänka.
Ljuva rakblad
Ljuva död
Tårar för frihet
Och rakblad för blod och död

Ja jag misslyckades, hans ord kanske fick mig att fälla en tår. Men jag tänker inte ge upp bara för att han är en idiot.
Jag tänker inte sluta kämpa och låta hans ande trycka ner mig.
Jag är starkare än så. Han kan dra åt helvete samtidigt som jag kämpar mig ur mitt.

"då sätter jag helt fräckt ett G på dig här. " Ser melankolisk ut "sen har jag en fråga"

"jaha?"

"varför skär du dig så mycket i armarna, det är ju aldelles färska sår ju?"

"för att jag tycker det är kul" Säger med ironi

"får du nån hjälp?"

"ja" lögn

"proffisionell hjälp?"

"ja" lögn igen

"vad ska du göra efter skolan då?"

"sova"

Jag skulle uppskatta om folk som inte har nåt med mitt liv att göra skulle låta bli att lägga sig i det.  
 Vad angår det en av mina lärare vars lektioner jag alltid skolkade från om jag skär mig eller inte. Jag ska inte ha henne mer.

Alla ni som alltid frågar mig om mina armar, varför gör ni det?
Hoppas ni att jag kanske skulle öppna mig för er och berätta allt om min hemska barndom och om hur mitt liv suger. Tror ni att ni är speciella. Tänker ni "kanske är jag den rätta för att öppna henne och få henne att erkänna alltihop".
 Glöm det.
INGEN är speciell. Inte ens mina bästa vänner är speciella. Inte ens de vet allt. De har fått reda på precis lika mycket som alla andra. De sakerna jag orkar berätta. De saker jag klarar av att berätta. De sakerna som inte gör så ont att det känns som om jag ska dö bara genom att tänka på de. Och ingen kommer heller få reda på de sakerna. INGEN!!!

Så ni kan sluta fråga.
Min sagostund tar slut här, jag är ingen bok, jag är ingen historia redo att berättas om och om igen.
Det gör faktiskt ont att prata om det.
Så sluta fråga och acceptera mig för den jag är, med eller utan förflutet.
Eller lämna mig ifred.