MizzNina

"då sätter jag helt fräckt ett G på dig här. " Ser melankolisk ut "sen har jag en fråga"

"jaha?"

"varför skär du dig så mycket i armarna, det är ju aldelles färska sår ju?"

"för att jag tycker det är kul" Säger med ironi

"får du nån hjälp?"

"ja" lögn

"proffisionell hjälp?"

"ja" lögn igen

"vad ska du göra efter skolan då?"

"sova"

Jag skulle uppskatta om folk som inte har nåt med mitt liv att göra skulle låta bli att lägga sig i det.  
 Vad angår det en av mina lärare vars lektioner jag alltid skolkade från om jag skär mig eller inte. Jag ska inte ha henne mer.

Alla ni som alltid frågar mig om mina armar, varför gör ni det?
Hoppas ni att jag kanske skulle öppna mig för er och berätta allt om min hemska barndom och om hur mitt liv suger. Tror ni att ni är speciella. Tänker ni "kanske är jag den rätta för att öppna henne och få henne att erkänna alltihop".
 Glöm det.
INGEN är speciell. Inte ens mina bästa vänner är speciella. Inte ens de vet allt. De har fått reda på precis lika mycket som alla andra. De sakerna jag orkar berätta. De saker jag klarar av att berätta. De sakerna som inte gör så ont att det känns som om jag ska dö bara genom att tänka på de. Och ingen kommer heller få reda på de sakerna. INGEN!!!

Så ni kan sluta fråga.
Min sagostund tar slut här, jag är ingen bok, jag är ingen historia redo att berättas om och om igen.
Det gör faktiskt ont att prata om det.
Så sluta fråga och acceptera mig för den jag är, med eller utan förflutet.
Eller lämna mig ifred.