Hell ran over
Men mänskligheten håller mig tillbaka.
Jag vill ringa och skälla.
Men något säger mig att det skulle vara fel.
Jag vill våga konfrontera.
Men jag är så rädd att förlora min käraste skatt om jag gör det.
Vad hände med ärligheten?
Vad hände med respekten?
Vad hände med personen, jag trodde skulle stå på min sida för alltid?
Vad är det för fel på mig?
The Panic.
"Det blir alltid värre innan det kan bli bättre"
Vem kom på nåt så dumt?
Jag vill inte att det ska bli värre igen.
Jag har redan gått igenom "värre" delen. Flera gånger.
När ska det bli bättre?
Panikångesten är på väg tillbaka.
Den gnagande känslan i bröstet, har gjort sig märkbar två gånger den senaste veckan.
Det gör så ont. Och vad det än är som sitter där inne och tuggar på mina känslor, så vill jag inte ha det där.
det gör ont att andas.
Drygt 6 månader har gått sen senaste anfallet.
Men då hade jag JeJe hos mig, när det hände. Jag hade hennes hand i min och hennes lugnande röst i mitt öra. Så allt gick bra.
Och när skogen tog slut kunde jag andas normalt igen..
Men hon finns inte här nu.
Och jag är så himla rädd att jag inte ska klara mer.
Jag kämpar, och försöker, och när det känns som värst, så kramar jag Sixten och hans stora ögon som blir så fulla med förståelse, tröstar mig.
I don't know what to do
To make it stop
Tävling.
Tävla och vinn underbara tyger.
