MizzNina

I'm Jacks lonely tear.
I'm Jacks suicidal thought!

Mitt liv är dömt att misslyckas. Jag gör mig av med rakbladen och genast rasar allt.
De som inte lämnar mig, vill bara prata med mig för att jag ska lyssna på deras problem, jag orkar inte längre lyssna på andra, när mitt inre skriker och vill ut.
 Ibland vill jag också bli lyssnad på. Men det är aldrig nån som har tid till det.

Började städa i mina lådor innan idag. Kom ungefär halvvägs, sen gick för att sätta på kaffe och sen tittade jag på Simpsons. När jag efter Simpsons gick förbi högen igen så såg jag ett litet, bortglömt rakblad ligga på golvet. Jag visste inte att jag hade några rakblad kvar i de lådorna men tydligen hade jag det...
 Det värsta är att jag slängde det inte så fort jag såg det vilket jag borde ha gjort. Jag stannade upp och funderade på hur skönt det skulle vara att låta det glida över armen, jag lämnade det vid tanken, men tanken lämnar inte mig. Jag vill verkligen skära mig bara för att känna något.
 Jag hatar att jag behöver det. Sitter här för att inte göra det, men jag har ju fortfarande kvar ciggaretterna, brännmärken stannar längre och gör ondare. Jag biter sönder kinderna.

JAG MÅR INTE BRA!

Och om någon hade tagit sig tid att nån gång se mig och inte bara sig själva, om någon hade tagit sig tid att lyssna. Så hade de märkt tårarna som strömmar nerför kinderna, de hade sett blodfläckarna på kläderna. Och de hade hört mina ångestskrik.
Men istället så blundar ni och pratar om ert liv, för att slippa veta.

Jag vill se när världen vänds upp och ner.

En vecka har jag varit rakbladsfri nu. Endast fått ångest över det en gång.
Jag börjar märka av att jag inte har några rakblad eftersom mina gamla omedvetna "plåga mig själv" saker är tillbaka.
Som tex under halva högstadiet så bet jag sönder insidan av munnen. Min vänstra kind är halv sönderbeten, jag märkte inte ens av att jag gjorde det, jag märkte det först när det var för sent...
Men egentligen, hellre bita sönder munnen än att tvingas leva med rakbladen igen. Visst de var det bästa jag hade men jag vill inte hamna där igen. det gör för ont.

Jag kan lika gärna ta livet av mig.
Jag har en dålig dag och helt plötsligt så... Kan jag inte ens prata med en av de personerna jag trodde skulle finnas kvar och stötta mig genom detta.
 En av de få personerna som fortfarande lyssnar.
Vad är det för mening egentligen.

Utan stöd är man ensam, utan någon som lyssnar är man tyst, utan någon som ser är man osynlig.
För var dag blir jag mer ensam.
Mina ord blir färre och existerar snart endast som ord på ett papper.
Och långsamt faller jag ner i mörkret.

Kommer du se mig då?
Kommer du ens bry dig?

Du var en av de bästa jag hade.
En av de jag faktiskt ville prata med för jag visste att du skulle lyssna, visste att du skulle vilja hjälpa.
Du hjälpte mig att må bättre efter alla problem med Robin.
Du berömde mig när jag hade slängt alla mina rakblad.
Och du hjälpte mig att komma upp på fötterna på mina dåliga dagar.
Räddade livet på mig många gånger.
Nu skriver du inte ens för att säga God natt.

I guess I hit a nerv.

Förlåt Matti.....

Jag skulle vilja känna fingrar smeka över huden
Mjukt likt fjärilens vingar
Se solen gå upp när jag får kärleksförklaringar
Viskade i örat

Varför blir jag alltid sårad.

Jag är inte bättre än någon annan, jag förväntar mig alltid att alla ska vara på ett visst sätt mot mig. Men har jag någonsin stannat upp i mina fördommar och hårda ord och tittat på mig själv. 
 När ska jag egentligen förstå att jag inte är bättre än andra. Jag är ingen drottning.

Så kom tankarna igen.
De som jag inte borde tänka.
Ljuva rakblad
Ljuva död
Tårar för frihet
Och rakblad för blod och död

Jag vill inte falla ner i mitt svarta hål igen.
Igår fick jag rakbladsabstinens, låg och skakade på soffan i ett par timmar, visste att jag hade knivar i köket, och ett rakblad i plånboken. Men jag klarade det, tog mig igenom skiten utan att falla för frestelsen.
vid tolv på natten gick jag till Amanda, vi satt på hennes brandstege och pratade och rökte i tre timmar. Sen tvingade jag henne att gå och lägga sig.

 Jag orkar inte mer skit nu.
Daniel är konstig.
Matti är konstig.
Martin är konstig.
Du är konstig
Jag är konstigast.

Min syster är gravid och imorgon går jorden under.
Vet du ens hur många tårar man kan fälla på en timme, hur många gånger man kan gå sönder innan det ens finns en tanke på att bli hel igen. När Lars Winnerbäck sjunger om stockholm och hjärter dam, så faller det en evighet ner mellan kuddarna i fantasins soffa.  Där ska den ligga tills Gud får besök och städar på rätt plats.

Jag kan tänka såhär om jag vill. Du kan inte läsa mina tankar, du kan inte se mitt hjärta. Du kan inte få mig att må bättre.
Varför jag fortsätter lita på folk vet jag inte. De lovar så mycket.
Alla lovar så mycket, men det enklaste att bryta är löftet, och sen tappar folk förtroendet för en och man står där ensam igen.
Sen faller jag ner som ett dammkorn bakom fantasins soffa, och där ska jag ligga i evigheten... För Gud kan ta fram dammsugaren men mig får han inte tag på.

En regnig dag i framtiden så kommer jag dö
Vart är du då?

Sa God natt till Daniel vid tre inatt. Gick sen och la mig, vet inte om jag somnade, tror att jag sov en minut eller två... Sen hörde jag spökena komma in i sovrummet. De brukar inte vara där... Vardagsrummet kommer de till ibland men jag har aldrig haft de i sovrummet innan... Den ena stod kvar i dörren och viskade sin vanliga visa.. Den andra satte sig på min säng och strök mig över kinden... Jag vaknade av de kalla kårarna som gick från kinden genom resten av kroppen. Sen fick jag ryckningar och kunde inte ligga still... Provade att vända på mig men kände de bakom ryggen.. Låg i nästan en timme och försökte somna men lyckades inte. Steg upp ur sängen.. la mig på soffan istället tänkte jag skulle somna till en film.. Så blev det inte, strax innan klockan fem så satte jag på kaffe... Sen gick jag ut och satte mig på trappan och rökte och såg dagen gry, jag såg kråkorna dansa på Inga-Lisas gräsmatta, såg molnen dra förbi solen, såg jorden andas när daggen dunstade från sina grässtrån..
 Satt där och bara tittade och lyssnade i nästan två timmar. Sen drog mörka moln in över himlen och jag började frysa. Så gick in igen...
Nu sitter jag här... Dagen är på väg mot sitt slut. Ska gå till Charlie när Amanda ringer, försöker få med mig Anki dit Styvas kommer förmodligen vara där... Längesen jag träffade honom ännu mer längesen sen hon träffade honom...
Aja.. Nu har jag bytt kläder från den gröna korta klänninge till min svartvita. Jag gillar den bättre...
 Daniel mår inte bra :(. Jag vill att han ska må bra...
Ska försöka muntra upp honom...

50 first date på teven.
Halvfull flaska vatten.
Nytt paket cigg.
Torra kläder.
Och rutiga strumpor.

Jaha... så sitter man här igen, idag är jag uttråkad fast fnittrig på samma gång... Sitter och gör miner i webcam för Daniel..
Varit en hyffsat bra dag... Vaknade klockan ett, blev ingen dejt med Johan. Han har nu även spelat ut sina chanser så nu blir det inget mer Johan alls. 
 Sen drack jag kaffe och messade med Daniel. Tittade på stinsen brinner och tog det lugnt innan jag orkade klä på mig och gå in till de andra. Tog en cigg med mamma innan jag hämtade posten. Sen åkte vi till hylte och handlade. Fett med folk överallt.
Åkte hem, diskade, satt vid datorn, åt... Fick panik över den feta maten. Rymde från datorn och hoppade och sprang omkring ute hos mig i nån timme vågade inte sitta still. Sen diskade jag ute hos mig, fick rakbladsabstinens, skrev till Daniel som ringde för att rädda mig...
 Snackade med Daniel i typ två timmar, undert den tiden hann jag även koka kaffe, röja lite, kolla mina betyg. Och gå på promenad. Var helt sepe, men han bara skrattade åt mig så jag antar att han inte hade nått emot det. Han bara skrattade när jag pratade med kossorna, skrattade när jag lekte häst, och han skrattade när jag berättade om toalettstolskonsten... Han sa att jag lät liten och söt i telefonen. Jag tog det som en komplimang :D

Så och det lilla tog två timmar att skriva. 50 first dates är slut för längesen min syster tittar på Meet Joe Black. En av Brad Pitts sämre filmer om du frågar mig.
Iofs jag gillar bara Brad Pitt i 'Thelma & Louise' och 'Fight club'...
R.E.M i öronen. Daniel kvar på msn. Han som sa att han skulle gå och lägga sig för längesen.
Jag är glad att han stannar kvar. Han är en av de få jag fortfarande pratar med på msn... Skulle kunna ta bort tre fjärdedelar av mina kontakter.. Aldrig någon som har nått vettigt att säga.
Daniel får mig i alla fall att må bra.

Tack för det...
 

Mina matdemoner är tillbaka...
Jag drack varm choklad innan och sen kände jag hur jag svällde över. Var tvungen att gå ut tills jag inte kände panikångesten jaga mig och kände att jag inte dallrade mer än vanligt.
Nu vill jag bara gråta. Jag vet att oavsett om jag försöker, jag kan tvinga fram tårarna men det kommer vara en kanske två som kommer fram och då är det totalt ovärt, bättre att dämpa känslan och leva på te och mörkt knäckebröd tills känslan gått över.
 Varför jag hamnade i denna sitsen igen vet jag inte. Jag menar inte mina matdemoner de är bra de hjälper mig att gå ner i vikt. Och jag vill det. Jag menar sitsen att bli så extremt tjock igen... Jag kan ju alla knep och vet hur långt jag kan gå. Jag vet bara inte varför jag släppte på det.

Tonight I'm gonna cry myself to sleep. Cuz I need it. His namne has been everywhere today and now I'm ready to cry him out.

Ja jag misslyckades, hans ord kanske fick mig att fälla en tår. Men jag tänker inte ge upp bara för att han är en idiot.
Jag tänker inte sluta kämpa och låta hans ande trycka ner mig.
Jag är starkare än så. Han kan dra åt helvete samtidigt som jag kämpar mig ur mitt.

Inga tårar på flera dar.
Inga rakblad kvar i huset.
Inte ens en enda tanke på att jag vill dö.

JeJes ord drog mig till slut upp på fötter, jag lever på hoppet. Med eller utan henne så ska jag klara det.
Jag känner mig relativt glad just nu. Men kan ändå inte le.
 

Jag har till och med börjat planera lite. Små planer, men när man är i min sits är alla planer stora.

Jag ska fotografera månen.
Jag ska gå ner minst 25 kilo.
Jag ska gå på dejt med Johan.
Jag ska åka till Borås, (när vet jag inte men jag ska göra det)
Jag och Adem ska ha fest.

Jag börjar tröttna på det liv jag kallar mitt. Det är inget liv, det är bara en ständig väntan på döden.
Jag stängde av ljudet på teven och satte på en skiva. Sen bara hände det, jag kände mig glad. Dansade runt i vardagsrummet samtidigt som jag långsamt började städa bort dåliga saker i mitt liv. Ställde ut högar med disk i köket. Men det bästa eller värsta beroende på hur man ser det. Jag slängde alla mina rakblad. Det är inte första gången jag gör det. Det är kanske tredje gången men till skillnad från de andra gångerna så kändes det bra att göra det nu.
 Eller alla rakblad är att ta i. Jag är inte ren från skärandet, jag går fortfarande runt med ett rakblad i plånboken, men det är som min säkerhetslina. uatn det rakbladet överlever jag inte.
 Men jag anser ändå att det är bra av mig från att gå från att ha tio rakblad liggandes gömda runtom i huset. Till att endast ha ett i plånboken. det är ett stort steg.
Och för första gången känner jag mig stolt över mig själv.

Han skrev till mig igår på msn, och sa att han saknade mig. Det fick mig att inse att det faktiskt var slut.
Jag stod och skrattade åt mp tjejerna på samlingen när de tårarna sprutade och de kramade varandra. Jag brydde mig inte så mycket.
 JeJe vet jag att jag kommer träffa igen. Vally bryr jag mig inte om, hon ringer aldrig hon skriver aldrig, Mini bryr jag mig heller inte om. Tessan kan jag åka till skolan om jag vill träffa.
 Men Adem, visst han och jag har planerat en fest här i sommar, visst han har bil och dessutom bor han ju bara i Hylte, men som han sa. Om man vill träffa någon nu måste man ju förboka ett möte flera månader i förväg. Och det suger.
 
 Adems ord rörde mig till tårar. Hrm, jag som aldrig förstått varför alla ska gråta så mycket, det finns faktiskt en anledning till att man förlorar gamla vänner. Och det är för att man ska ha plats för de nya.
Men Adem vill jag inte förlora. oavsett hur många nya vänner jag får. Han är den enda som jag verkligen litar på. Under mina gymnasieår, var Adem den enda som jag inte undvek under något tillfälle, han är den enda anledningen till att jag faktiskt gick till skolan i slutet. Och han är den enda som oavsett hur jag än mådde fick mig att må bra. gång på gång på gång på gång.

Längesen jag skrev nu känns det som.
Tog studenten i torsdags, helt sjukt seg och faktiskt väldigt tråkig dag, sen utsläppet, och promenad runt parkertingen, studentsången på gräsmattan. Och sen vart man fri..
 Jag orkade inte gå till S2 och festa så åkte hem, grillade med familjen till klockan åtta när Amanda kom, vi gick till Jonas och Yasmine och var där en stund. Hängde sen med Björne när han kom (för att låna Jonas grill som var för stor för hans bil så han tog amandas istället) och följde med honom till en sjö ute i Sanviken. Där Anna, Robert; Knödel och Lilly redan var. festa och kul med goda vänner <3. Massa Alkohol, massa skratt, massa cigg, massa massa trevligt sällskap, det var definitivt dagens höjdpunkt. Lite irriterande dock att alla killar ville vara med när jag och amanda ville mysa. Vi fick inte vara ifred nånstans.

Nu är det iaf fritt. fritt fram att göra som jag vill utan att ha en skola att ta hänsyn till.

Sover länge in på dagarna. Två dar kvar till studenten. Jobbiga dagar.
Imon kommer JeJe och Jossan hit, kul kul.
 Inatt gick jag och la mig vid två. Efter att ha pratat med Christopher i ett par timmar, snackade med honom på msn. och han såg hemsk ut. han var trött och ledsen vilket är förståligt. och när han skrev att han skulle ge sitt liv, för sin mamma och sin farfar så blev jag riktigt orolig. så jag ringde honom för att höra att allt var okej vilket det förstås inte var. men jag tror att jag fick honom att må bättre. Efter ett tag så pratade han  inte om det längre. Utan han pratade om andra saker. vi har ju inte snackat ordentligt sen i december så vi hade en del att ta igen.  Det var kul att höra från honom igen.. eller det var ahn som hörde från mig, men ändå.

I fredags var jag med Lisa och shoppade i Halmstad, det var kul även fast pengarna tog slut väldigt fort. Men några snygga saker fick jag iaf. Köpte en grön klänning, ett rosa linne, en vit kjol, tre par strumpbyxor, och fjärde säsongen av that 70s show.

I lördags var vi i Kungälv, min brorsdotter skulle döpas. Det var kul, pappa berättade minnen på vägen, visade vart farfar hade sitt kontor en gång i tiden, och vart han brukade gå när han var brevbärare i göteborg. Och när han jag och Farmor var i slottsskogen och klappade getterna.
 Sen åkte vi till min Faster och fikade, träffade Cissi och hennes ungar också. Amanda var en riktig linslus, när jag skulle ta kort på William så sa hon "ta kort på mig, ta kort på mig"  så fick jag fota henne också.  
 Eric ringde också, när vi var hos Ka, det kändes skönt att höra hans röst igen, men samtidigt gjorde det mig osäker. Jag har ju saknat honom väldigt mycket på sista tiden, men när jag tänker på det så undrar jag om jag saknade honom för honom, eller om jag saknade honom för att jag ville känna mig uppskattad. För ett par månader sen hade jag fyra fem killar som satt dagligen och lyfte mig till skyarna, Robin var den sista som gav sig av för att skaffa sig ett riktigt liv, och det var då jag började sakna Eric som mest. Jag tror inte att mina känslor är äkta, jag tror de är själviska.
I alla fall. Sen åkte vi till kyrkan, träffade Lisa Peter Karin och barnen utanför. Dopet gick bra och prästen sa till och med innan att ingen skulle få panik om barnen blev högljudda, Tiana fick låna en bil av William i kyrkan som hon satt och lekte med, Och Joakims dotter fick sitt namn, med Daniel och Annas syster som gudföräldrar.
Sen blev det smörgås tårta, hallontårta, kaffe, prat,fotografering, och paketöppning, innan vi åkte. först till minneslunden där farmors aska blev utspridd, sen hem.

Ett par timmar efter att jag kommit hem gick jag till Mirva, vi drack kaffe och pratade, och sen kom ringde Mirva dit Yasmine och vi spelade ölspelet, med vatten. Yasmine mådde jättedåligt. Och vi båda gick och pratade om hur tjocka vi kände oss när vi gick hemåt. Vi gick till Christian, satt där en stund och såg allmänt mongo ut, sen vart jag så pissnödig, och så röksugen att jag var tvungen att gå.
 När jag kom hem ringde JeJe, fick då lugna ner henne.
Kändes hemskt den kvällen för det var så många av mina vänner som hade problem på olika sätt, och jag kunde inte lösa de på något sätt. Jag tror att den enda jag faktiskt hjälpte var Jesper.

Igår hamnade jag i bråka med mamma igen, hon sa att jag var patetisk och ynklig, och hon sa att jag skyller på min depression när det är något jag inte vill göra. Vilket inte är sant, min mamma pressar mig för mycket, och det är pressen från henne som jag inte klarar av. Jag kan göra saker, men när hon börjar ställa krav då kan jag det inte längre, för det känns som om hon trycker ner mig i en grop och säger "gräv till Kina" vilket jag inte klarar. 
 
Så på sista tiden har det blivit väldigt många nya sår. Nu ser min högerarm nästan lika illa ut som min vänsterarm.
Idag ska jag iaf diska och röja upp ute hos mig, JeJe ska med mig hem på onsdag, och då vill jag att det ska se lite snyggt ut. eller snyggare iaf.

En hyfsat bra dag har det varit. Sen kom det ena bombnedslaget efter det andra och allt rämnade.
JeJe ringde så upprörd att hon inte ens kunde prata.
Jag pratar med henne ett tag tills hon måste lägga på och sen ligger jag och oroar mig för henne i nästan en halvtimme.
Sen ringer hon igen. Hennes farfar är död.
Loggar in på msn, och blir genast bombaderad.
En kille har blivit dumpad, nästa kille vill dumpa, Daniel är förmodligen sur på mig, Henke mår skit. Och Josef bara fjantar sig.

Jag känner mig helt hjälplös, för det känns som om det kvittar vad jag än säger, så gör jag bara saken värre. Inte för JeJe för jag vet att så länge hon finns så finns jag. stödjer henne och det är det hon behöver. Men för de andra. Jag sitter här, med tårarna strömmandes ner för kinderna, vill inget hellre än att ta ett rakblad men jag lovade JeJe. Och det känns som om jag just nu håller på att falla ner i en avgrund.

Farväl världen.