MizzNina

Inga tårar på flera dar.
Inga rakblad kvar i huset.
Inte ens en enda tanke på att jag vill dö.

JeJes ord drog mig till slut upp på fötter, jag lever på hoppet. Med eller utan henne så ska jag klara det.
Jag känner mig relativt glad just nu. Men kan ändå inte le.
 

Jag har till och med börjat planera lite. Små planer, men när man är i min sits är alla planer stora.

Jag ska fotografera månen.
Jag ska gå ner minst 25 kilo.
Jag ska gå på dejt med Johan.
Jag ska åka till Borås, (när vet jag inte men jag ska göra det)
Jag och Adem ska ha fest.

Jag börjar tröttna på det liv jag kallar mitt. Det är inget liv, det är bara en ständig väntan på döden.
Jag stängde av ljudet på teven och satte på en skiva. Sen bara hände det, jag kände mig glad. Dansade runt i vardagsrummet samtidigt som jag långsamt började städa bort dåliga saker i mitt liv. Ställde ut högar med disk i köket. Men det bästa eller värsta beroende på hur man ser det. Jag slängde alla mina rakblad. Det är inte första gången jag gör det. Det är kanske tredje gången men till skillnad från de andra gångerna så kändes det bra att göra det nu.
 Eller alla rakblad är att ta i. Jag är inte ren från skärandet, jag går fortfarande runt med ett rakblad i plånboken, men det är som min säkerhetslina. uatn det rakbladet överlever jag inte.
 Men jag anser ändå att det är bra av mig från att gå från att ha tio rakblad liggandes gömda runtom i huset. Till att endast ha ett i plånboken. det är ett stort steg.
Och för första gången känner jag mig stolt över mig själv.