MizzNina

Måste bara skriva ett par smickrande ord om en herre vid namn John Rosenkranz.
 Han är en extremt positiv människa, som utmanar folk han pratar med att tänka ett steg längre, Och att tro på sig själv.
 Han var på kursen jag går och pratade med oss två gånger. Säg fem timmar åt gången, och redan nu börjar man se saker på andra sätt, tänka aningen ositivare, och man reagerar på andra sätt när man läser klagomål på Facebook, sånt som var vardagsmat innan, blir helt plötsligt något man vill kämpa emot.
 Jag kan inte skrika ut hans idéer och få någon att lyssna på mig, då jag inte har den optimistiska kraften som han utstrålar.
 Men jag hoppas verkligen att människan i sig, nån gång inom kort ska bli positivare.

Klippet kommer från SR P4.

http://www.youtube.com/watch?v=xxq8CfT4Bkg&feature=related

Jag vill skrika ut min lycka
när världen dränks i solrosor
När hjärtat slår en frivolt
och söta ord ger mig kärleksfull diabetes

Och den glada relationen höll i tre veckor. Nu pratar vi knappt med varandra... Och återigen sitter jag som fallen från skyarna och undrar, Va fan hände???

 Funderar på att ge Johan en ny chans.
Han skickar söta sms, när han är på jobbet. Och han ger mig ett leende om dagen <3
Två månader utan att få prata med honom, resulterade, förvånandsvärt nog, i saknad.. 
Aja, får la dra in till halmstad nån helg och träffa honom... Kaffe, ciggaretter och trevligt sällskap i höstvinden. Det om något är lycka.
 Ska bara få pengar först...

Drygt två veckor sen jag senast rörde ett rakblad. Och då skar jag mig i benet. Jag skär inte lika djupt när jag skär i benet vilket är bra.
 Det är drygt sex veckor (tror jag) Sen jag senast skar mig i armen, och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Trots att den senaste veckan varit svår, så har jag inte gett upp...
Iofs så kommer jag förmodligen få ett blåmärke i pannan efter alla gånger jag dunkat huvudet i väggar, golv, handfat, bord och lyktstolpar under panikattacker... Och insidan av munnen är sönderbeten igen.. Men det gör inget så länge jag motstår frestelsen att skära mig...
 Jag är ingen köttfärslimpa redo att ätas om den bara skärs till först. Det är ingen som vill äta mig.. Oavsett om jag skär upp mig i bitar till dem..

Och återigen pirrar det i hela magen.
Ansiktet strålar av ett leende som aldrig verkar vilja dö bort.
Och alla bekymmer verkar så långt borta.

Lycka...
Ett lägre Bmi en lägre vikt, det betyder att jag är på rätt väg.. det är långt kvar tills jag kommer ända fram.. men nu är det inte lika långt som när jag började.. nästa vecka är det ännu kortare kvar...

Stiga upp tidigt, springa tills jag inte orkar mer, dricka mitt kaffe, röka min cigg, äta min frukost.
 Sen är jag ledig från livet fram till lunch...
Städa, sitta vid datorn, tjata med Daniel...
Lunch, sen 200 sit-ups och armhävningar tills jag inte orkar mer.

Sen kolla på en film, läsa lite, vid 6 blir det kvällsmat. och sen springer jag en runda till...
 Jag känner mig glad. Och att tappa två kilo i veckan kan jag leva med :D

Jag skulle vilja känna fingrar smeka över huden
Mjukt likt fjärilens vingar
Se solen gå upp när jag får kärleksförklaringar
Viskade i örat

50 first date på teven.
Halvfull flaska vatten.
Nytt paket cigg.
Torra kläder.
Och rutiga strumpor.

Jaha... så sitter man här igen, idag är jag uttråkad fast fnittrig på samma gång... Sitter och gör miner i webcam för Daniel..
Varit en hyffsat bra dag... Vaknade klockan ett, blev ingen dejt med Johan. Han har nu även spelat ut sina chanser så nu blir det inget mer Johan alls. 
 Sen drack jag kaffe och messade med Daniel. Tittade på stinsen brinner och tog det lugnt innan jag orkade klä på mig och gå in till de andra. Tog en cigg med mamma innan jag hämtade posten. Sen åkte vi till hylte och handlade. Fett med folk överallt.
Åkte hem, diskade, satt vid datorn, åt... Fick panik över den feta maten. Rymde från datorn och hoppade och sprang omkring ute hos mig i nån timme vågade inte sitta still. Sen diskade jag ute hos mig, fick rakbladsabstinens, skrev till Daniel som ringde för att rädda mig...
 Snackade med Daniel i typ två timmar, undert den tiden hann jag även koka kaffe, röja lite, kolla mina betyg. Och gå på promenad. Var helt sepe, men han bara skrattade åt mig så jag antar att han inte hade nått emot det. Han bara skrattade när jag pratade med kossorna, skrattade när jag lekte häst, och han skrattade när jag berättade om toalettstolskonsten... Han sa att jag lät liten och söt i telefonen. Jag tog det som en komplimang :D

Så och det lilla tog två timmar att skriva. 50 first dates är slut för längesen min syster tittar på Meet Joe Black. En av Brad Pitts sämre filmer om du frågar mig.
Iofs jag gillar bara Brad Pitt i 'Thelma & Louise' och 'Fight club'...
R.E.M i öronen. Daniel kvar på msn. Han som sa att han skulle gå och lägga sig för längesen.
Jag är glad att han stannar kvar. Han är en av de få jag fortfarande pratar med på msn... Skulle kunna ta bort tre fjärdedelar av mina kontakter.. Aldrig någon som har nått vettigt att säga.
Daniel får mig i alla fall att må bra.

Tack för det...
 

Inga tårar på flera dar.
Inga rakblad kvar i huset.
Inte ens en enda tanke på att jag vill dö.

JeJes ord drog mig till slut upp på fötter, jag lever på hoppet. Med eller utan henne så ska jag klara det.
Jag känner mig relativt glad just nu. Men kan ändå inte le.
 

Jag har till och med börjat planera lite. Små planer, men när man är i min sits är alla planer stora.

Jag ska fotografera månen.
Jag ska gå ner minst 25 kilo.
Jag ska gå på dejt med Johan.
Jag ska åka till Borås, (när vet jag inte men jag ska göra det)
Jag och Adem ska ha fest.

Jag börjar tröttna på det liv jag kallar mitt. Det är inget liv, det är bara en ständig väntan på döden.
Jag stängde av ljudet på teven och satte på en skiva. Sen bara hände det, jag kände mig glad. Dansade runt i vardagsrummet samtidigt som jag långsamt började städa bort dåliga saker i mitt liv. Ställde ut högar med disk i köket. Men det bästa eller värsta beroende på hur man ser det. Jag slängde alla mina rakblad. Det är inte första gången jag gör det. Det är kanske tredje gången men till skillnad från de andra gångerna så kändes det bra att göra det nu.
 Eller alla rakblad är att ta i. Jag är inte ren från skärandet, jag går fortfarande runt med ett rakblad i plånboken, men det är som min säkerhetslina. uatn det rakbladet överlever jag inte.
 Men jag anser ändå att det är bra av mig från att gå från att ha tio rakblad liggandes gömda runtom i huset. Till att endast ha ett i plånboken. det är ett stort steg.
Och för första gången känner jag mig stolt över mig själv.