Billy Talent, rosa hopprep och ynklighet i en och samma gryta
I can't help it, but I need to cry.
Jag bryr mig inte längre känns det som...
Svarar nästan aldrig när telefonen ringer, Är sämre på att svara på sms.
Tror jag håller på att gå ner i en svacka igen.
Gråter lite oftare.
Tänker på att skada mig lite oftare.
Hoppas på jordens undergång lite oftare.
Och ser inga egentliga solsken längre.
Jag kan skratta och må bra.
Tror jag håller för mycket inne igen.
Har tusen saker jag skulle vilja spy ut, tusen saker jag skulle vilja dela med min omvärld. Med Daniel, och Amanda, och Mirva, men det går helt enkelt inte.
Det känns som om att magin kommer försvinna ur dem små ögonblicken om jag berättar vad som händer.
Som om allt kommer gå käpprätt åt helvete om jag ens viskar fram en mening om vad som pågår.
Spelar kall diva utan problem.
Bygger upp en ny karaktär att leva efter.
Snyggare, smartare och mer självsäker än den förra.
Jag kommer aldrig bli den Nina jag en gång var. Aldrig mer. Nästa gång kommer det bli ytterligare en ny personlighet som tar min kropp i besatthet.
Vem vet vad hon hittar på.
Den Nina jag har nu, leker med känslor men bryr sig inte, hon spelar ett spel på liv och död men bryr sig inte. Hon tänker på sig själv, sålänge JAG mår bra så blir mitt liv bra.
Den förra visste inte ens vad känslor var, Hon önskade sig döden samtidigt som hon gömde sig från verkligheten, spelade dummare för att få vänner, dåligt självförtroende, dåliga vänner, dåliga vanor, och ett dåligt liv.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag kommer få ut av livet.
Jag vet bara att rikedom och makt är det som räknas.
Som en materialistisk person kommer jag aldrig nöja mig med det jag har nu.
Money and Power, Pengar och makt,
I will rule over my demons and I will win!
Jag bryr mig inte längre känns det som...
Svarar nästan aldrig när telefonen ringer, Är sämre på att svara på sms.
Tror jag håller på att gå ner i en svacka igen.
Gråter lite oftare.
Tänker på att skada mig lite oftare.
Hoppas på jordens undergång lite oftare.
Och ser inga egentliga solsken längre.
Jag kan skratta och må bra.
Tror jag håller för mycket inne igen.
Har tusen saker jag skulle vilja spy ut, tusen saker jag skulle vilja dela med min omvärld. Med Daniel, och Amanda, och Mirva, men det går helt enkelt inte.
Det känns som om att magin kommer försvinna ur dem små ögonblicken om jag berättar vad som händer.
Som om allt kommer gå käpprätt åt helvete om jag ens viskar fram en mening om vad som pågår.
Spelar kall diva utan problem.
Bygger upp en ny karaktär att leva efter.
Snyggare, smartare och mer självsäker än den förra.
Jag kommer aldrig bli den Nina jag en gång var. Aldrig mer. Nästa gång kommer det bli ytterligare en ny personlighet som tar min kropp i besatthet.
Vem vet vad hon hittar på.
Den Nina jag har nu, leker med känslor men bryr sig inte, hon spelar ett spel på liv och död men bryr sig inte. Hon tänker på sig själv, sålänge JAG mår bra så blir mitt liv bra.
Den förra visste inte ens vad känslor var, Hon önskade sig döden samtidigt som hon gömde sig från verkligheten, spelade dummare för att få vänner, dåligt självförtroende, dåliga vänner, dåliga vanor, och ett dåligt liv.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag kommer få ut av livet.
Jag vet bara att rikedom och makt är det som räknas.
Som en materialistisk person kommer jag aldrig nöja mig med det jag har nu.
Money and Power, Pengar och makt,
I will rule over my demons and I will win!
Ångest igen
Rädd för att jag ska börja gråta
Rädd för att jag ska sakna rakbladen
Rädd för att jag ska vilja dö
Rädd för att gå upp i vikt
Rädd för att gå ner
Rädd för att leva
Rädd för att dö
Satt i regnet och rökte, hoppades att vattendropparna skulle skölja ner min ångest i jorden.
Rädd för att jag ska sakna rakbladen
Rädd för att jag ska vilja dö
Rädd för att gå upp i vikt
Rädd för att gå ner
Rädd för att leva
Rädd för att dö
Satt i regnet och rökte, hoppades att vattendropparna skulle skölja ner min ångest i jorden.
Vägen går framåt och jag backar för att hinna se.
Drygt två veckor sen jag senast rörde ett rakblad. Och då skar jag mig i benet. Jag skär inte lika djupt när jag skär i benet vilket är bra.
Det är drygt sex veckor (tror jag) Sen jag senast skar mig i armen, och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Trots att den senaste veckan varit svår, så har jag inte gett upp...
Iofs så kommer jag förmodligen få ett blåmärke i pannan efter alla gånger jag dunkat huvudet i väggar, golv, handfat, bord och lyktstolpar under panikattacker... Och insidan av munnen är sönderbeten igen.. Men det gör inget så länge jag motstår frestelsen att skära mig...
Jag är ingen köttfärslimpa redo att ätas om den bara skärs till först. Det är ingen som vill äta mig.. Oavsett om jag skär upp mig i bitar till dem..
Det är drygt sex veckor (tror jag) Sen jag senast skar mig i armen, och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Trots att den senaste veckan varit svår, så har jag inte gett upp...
Iofs så kommer jag förmodligen få ett blåmärke i pannan efter alla gånger jag dunkat huvudet i väggar, golv, handfat, bord och lyktstolpar under panikattacker... Och insidan av munnen är sönderbeten igen.. Men det gör inget så länge jag motstår frestelsen att skära mig...
Jag är ingen köttfärslimpa redo att ätas om den bara skärs till först. Det är ingen som vill äta mig.. Oavsett om jag skär upp mig i bitar till dem..
Sweet words!
Och återigen pirrar det i hela magen.
Ansiktet strålar av ett leende som aldrig verkar vilja dö bort.
Och alla bekymmer verkar så långt borta.
Ansiktet strålar av ett leende som aldrig verkar vilja dö bort.
Och alla bekymmer verkar så långt borta.
Adjö JeJe <3
Pratade just med JeJe, och på tisdag flyttar hon till skåne..
Hon kommer komma hem minst en gång i månaden det vet jag. Och hon åker genom Landeryd på vägen hem och då ska hon såklart komma hit.. Men det känns ändå sorgligt att hon ska bo så långt borta.
JeJe ska prata med Marina. Kanske blir det så att jag följer med ner och lämnar JeJe... Tycker synd om Marina med.. Båda hennes döttrar flyttar till olika skolor, i olika delar av landet. samma vecka.. Sen blir hon nästan ensam. Med hunden och katterna som sällskap mestadels.. Lite Lasse också.. *Ger Marina en tankekram*
Hon kommer komma hem minst en gång i månaden det vet jag. Och hon åker genom Landeryd på vägen hem och då ska hon såklart komma hit.. Men det känns ändå sorgligt att hon ska bo så långt borta.
JeJe ska prata med Marina. Kanske blir det så att jag följer med ner och lämnar JeJe... Tycker synd om Marina med.. Båda hennes döttrar flyttar till olika skolor, i olika delar av landet. samma vecka.. Sen blir hon nästan ensam. Med hunden och katterna som sällskap mestadels.. Lite Lasse också.. *Ger Marina en tankekram*
You may not see this, but honey I'm okey
Jag mår faktiskt bra.
Och ångesten jagar mig inte på samma sätt som innan. Och spökena håller sig på vinden. Och rakbladen stannar vid en tanke. Och tårarna existerar knappt.
Och jag har nya sätt... Nya sätt att må bra på. Och prata är inte ett av dem längre.. Skriva ut dem på papper och gömma dem för evigt.
If I never speak of my weakness you won't know it exists.
Och mitt busiga humör är tillbaka och jag kommer på mig själv med att gå runt och le... Ett äkta leende...
Trots det så oroar jag mig... Jag oroar mig för ett par av mina vänner. En drömde att ha armar som ser ut som mina. En annan frågade hur jag gjorde det... Jag vet att skärande smittar, och just nu skulle jag vilja låsa in båda två i ett litet rum tills deras tankar om mina armar är borta..
Imon kommer Mattias kanske hit :)... Vi ska dricka kaffe... Såklart, jag gör ju inget annat än tränar och pimplar kaffe ffs..
Och imon kommer Daniel hem från Tyskland.
Och imon kommer Lisa och Peter.
Och imon kommer jag att städa.
Och imon kommer jag glömma vem du är. Adjö...
Solrosor lyser gula på världens tak.
Så blev det sagt. Ordet jag har väntat på att höra i flera veckor. Anorexia..
Självklart kom det från Pontus som sa samma sak förra året... Han var min mästerkock och jag var hans lilla anorexiabarn, men förra året var det annorlunda. Vi pratade med varandra varje dag, och varje dag ringde han för att höra att jag fortfarande levde...
Jag tycker det är konstigt. Alla som träffat och pratat med mig under de senaste två och ett halvt åren, borde ju se att jag mår mycket bättre nu tycker man. Men istället så oroar de sig mer än nånsin...
Nu gör jag ju något som jag vill göra, något som kommer höja mitt självförtroende och därmed få mig att bli en gladare person. Var var deras oro när jag var självmordsbenägen och sov med ett rakblad under kudden? Eller när jag bröt ihop... Men nu?
Aja, jag oroar mig inte, jag vet vad jag klarar, jag vet vad jag håller på med, och jag tänker inte sluta innan jag nått mitt mål. Om det är något jag är så är det målmedveten.
Självklart kom det från Pontus som sa samma sak förra året... Han var min mästerkock och jag var hans lilla anorexiabarn, men förra året var det annorlunda. Vi pratade med varandra varje dag, och varje dag ringde han för att höra att jag fortfarande levde...
Jag tycker det är konstigt. Alla som träffat och pratat med mig under de senaste två och ett halvt åren, borde ju se att jag mår mycket bättre nu tycker man. Men istället så oroar de sig mer än nånsin...
Nu gör jag ju något som jag vill göra, något som kommer höja mitt självförtroende och därmed få mig att bli en gladare person. Var var deras oro när jag var självmordsbenägen och sov med ett rakblad under kudden? Eller när jag bröt ihop... Men nu?
Aja, jag oroar mig inte, jag vet vad jag klarar, jag vet vad jag håller på med, och jag tänker inte sluta innan jag nått mitt mål. Om det är något jag är så är det målmedveten.
Oräkneliga ord oavsett ostfavorit
Och man tänker sig tillbaka till dem lyckliga stunder man haft i sitt liv
Och man tänker på skratt som klingat
Och man ser sina tårar falla ner på de knutna händerna som stilla ligger och vilar i knät
Och man hoppas att någon ska storma in genom dörren ropa att det inte är för sent att ändras
Och man hoppas att någon ska veta utan att man behöver berätta att allt är inte så bra som det verkar
Och man håller sina tummar för att allt ska bli bra
Och man vill så gärna att det ständiga regnet som droppar i själen ska förvandlas till strålande sol
Och man sitter där och önskar med hela sitt brustna hjärta att man ska bli älskad igen
Och man tänker på skratt som klingat
Och man ser sina tårar falla ner på de knutna händerna som stilla ligger och vilar i knät
Och man hoppas att någon ska storma in genom dörren ropa att det inte är för sent att ändras
Och man hoppas att någon ska veta utan att man behöver berätta att allt är inte så bra som det verkar
Och man håller sina tummar för att allt ska bli bra
Och man vill så gärna att det ständiga regnet som droppar i själen ska förvandlas till strålande sol
Och man sitter där och önskar med hela sitt brustna hjärta att man ska bli älskad igen
Fetto Nina
Idag har varit en rätt dålig dag...
Kunde inte somna inatt... Vid 2 tiden klädde jag på mig och gick ut och sprang en runda, sen tittade jag på film och strax efter fyra i morse så somnade jag.
Vaknade strax efter 8, inga cigg, huvudvärk, ont i käkarna, ont i knäna...
Dricker vatten, kokar kaffe, har för ont i hela kroppen, för svag i hjärnan, för lat för att orka gå ut och springa...
Sätter mig vid datorn, hoppas på något som inte händer...
Hittar en cigg.. Menthol :(.. Röker äcklig cigg, dricker äckligt kaffe....
Halv ett, går ut till mig och byter om... Röker (riktiga cigg denna gången) och skriver av delar av min ständiga vånda, över livet...
Fortfarande lat, men går till mitt springställe... Snabb takt, våldsam musik, vilja, springa i uppförsbackarna, vilja, kämpa.. Mådde jättedåligt. Ville gråta hela tiden, Såg ett par vattendrag och tänkte dränka mig i dem. Sen kom en ny låt i ännu snabbare takt upp på Mp3n och jag sprang vidare.
Ont i hela kroppen, ledsen, ville vända om, men jag kämpade mig upp, och till slut var jag på väg ner igen... Vinden ven och tog tag i mina fötter, jag flög nerför backen, flög uppför nästa backe. Kom på när vinden slutat, att jag saknar rakbladen, de hjälpte mer än stenhård träning gör. iaf mot tårar och onda tankar...
Tillbaka ut på vägen, styr stegen hemmåt men känner att det inte räcker, rundan jag just sprang var inte nog. Svänger in på nästa väg, och springer allt vad jag har. En väg kantad av hallon, Rusar förbi, har trots allt inte ätit något på hela dan, och jag tänker inte låta de lömska hallonen lura mig. Gick den sista biten hem, smärtan rev i sidan på mig, nöp tillbaka för att det inte skulle märkas. Tryckte in naglarna så långt i huden att inget annat kändes....
En stund när jag flög neråt, så mådde jag bättre...
Väl hemma igen, duscha, klä på mig, klippa luggen, laga lunch, försökte äta men märkte att matlusten var icke existerande, fick tvingat i mig två kex... Efter det 200 situps...
Satte mig vid bordet och rökte, skrev ett A4 med känslor...
Kladdade onödiga tecken i blocket...
Mamma kommer hem "vad har du ätit idag?"
Ljuger fram ett svar...
Ställer mig sedan och lagar mat för att visa henne att jag äter..
Tar jag med maten ut till mig slipper jag äta den iaf...
Petade lite i den, svalde ett par bitar innan jag blev så äcklad av det att jag spottade ut det igen..
En mils promenad i snabb takt, och en kopp te sen var min dag klar...
Jag vet att jag inte har haft nån matlust idag pga tankar som har flugit runt i huvet, undra om jag kan tvinga fram samma sorts tankar imon och därigenom slippa äta då med.. Vatten, buljong, och te fungerar utmärkt för mig...
Kunde inte somna inatt... Vid 2 tiden klädde jag på mig och gick ut och sprang en runda, sen tittade jag på film och strax efter fyra i morse så somnade jag.
Vaknade strax efter 8, inga cigg, huvudvärk, ont i käkarna, ont i knäna...
Dricker vatten, kokar kaffe, har för ont i hela kroppen, för svag i hjärnan, för lat för att orka gå ut och springa...
Sätter mig vid datorn, hoppas på något som inte händer...
Hittar en cigg.. Menthol :(.. Röker äcklig cigg, dricker äckligt kaffe....
Halv ett, går ut till mig och byter om... Röker (riktiga cigg denna gången) och skriver av delar av min ständiga vånda, över livet...
Fortfarande lat, men går till mitt springställe... Snabb takt, våldsam musik, vilja, springa i uppförsbackarna, vilja, kämpa.. Mådde jättedåligt. Ville gråta hela tiden, Såg ett par vattendrag och tänkte dränka mig i dem. Sen kom en ny låt i ännu snabbare takt upp på Mp3n och jag sprang vidare.
Ont i hela kroppen, ledsen, ville vända om, men jag kämpade mig upp, och till slut var jag på väg ner igen... Vinden ven och tog tag i mina fötter, jag flög nerför backen, flög uppför nästa backe. Kom på när vinden slutat, att jag saknar rakbladen, de hjälpte mer än stenhård träning gör. iaf mot tårar och onda tankar...
Tillbaka ut på vägen, styr stegen hemmåt men känner att det inte räcker, rundan jag just sprang var inte nog. Svänger in på nästa väg, och springer allt vad jag har. En väg kantad av hallon, Rusar förbi, har trots allt inte ätit något på hela dan, och jag tänker inte låta de lömska hallonen lura mig. Gick den sista biten hem, smärtan rev i sidan på mig, nöp tillbaka för att det inte skulle märkas. Tryckte in naglarna så långt i huden att inget annat kändes....
En stund när jag flög neråt, så mådde jag bättre...
Väl hemma igen, duscha, klä på mig, klippa luggen, laga lunch, försökte äta men märkte att matlusten var icke existerande, fick tvingat i mig två kex... Efter det 200 situps...
Satte mig vid bordet och rökte, skrev ett A4 med känslor...
Kladdade onödiga tecken i blocket...
Mamma kommer hem "vad har du ätit idag?"
Ljuger fram ett svar...
Ställer mig sedan och lagar mat för att visa henne att jag äter..
Tar jag med maten ut till mig slipper jag äta den iaf...
Petade lite i den, svalde ett par bitar innan jag blev så äcklad av det att jag spottade ut det igen..
En mils promenad i snabb takt, och en kopp te sen var min dag klar...
Jag vet att jag inte har haft nån matlust idag pga tankar som har flugit runt i huvet, undra om jag kan tvinga fram samma sorts tankar imon och därigenom slippa äta då med.. Vatten, buljong, och te fungerar utmärkt för mig...
BMI - 1
Lycka...
Ett lägre Bmi en lägre vikt, det betyder att jag är på rätt väg.. det är långt kvar tills jag kommer ända fram.. men nu är det inte lika långt som när jag började.. nästa vecka är det ännu kortare kvar...
Ett lägre Bmi en lägre vikt, det betyder att jag är på rätt väg.. det är långt kvar tills jag kommer ända fram.. men nu är det inte lika långt som när jag började.. nästa vecka är det ännu kortare kvar...
rutiner och endorfiner!
Stiga upp tidigt, springa tills jag inte orkar mer, dricka mitt kaffe, röka min cigg, äta min frukost.
Sen är jag ledig från livet fram till lunch...
Städa, sitta vid datorn, tjata med Daniel...
Lunch, sen 200 sit-ups och armhävningar tills jag inte orkar mer.
Sen kolla på en film, läsa lite, vid 6 blir det kvällsmat. och sen springer jag en runda till...
Jag känner mig glad. Och att tappa två kilo i veckan kan jag leva med :D
Sen är jag ledig från livet fram till lunch...
Städa, sitta vid datorn, tjata med Daniel...
Lunch, sen 200 sit-ups och armhävningar tills jag inte orkar mer.
Sen kolla på en film, läsa lite, vid 6 blir det kvällsmat. och sen springer jag en runda till...
Jag känner mig glad. Och att tappa två kilo i veckan kan jag leva med :D
Mobil, ögonfransar, hår och strumpor = Rååååååsa!
En gång i tiden, för säkert hundra år sen, så hade du pengar på din mobil.
Och jag hade besök i form av en kvinnlig främling.
Jag drack kaffe och rökte under fläkten, och hon fick läsa alla din sms, ljuva meningar bläddrade jag fram... Sen fnissade vi så som bara tjejer gör.
Beroende var ett ord vi använde om varandra.
Och idag blev ditt namn nämnt för mig igen, och tankarna om smsen bubblade upp i hjärnan...
Allt oftare nämns du i meningar från folk som känner mig..
Och allt oftare så tillåter jag tankarna på dig att bubbla upp.
Förra veckan kom jag att tänka på den där tisdagskvällen när jag somnade med din röst ekandes i mina öron.
6 timmar i telefon under dagen. Hela dagen på msn. Och hela kvällen på sms.
Du berättade en hemlighet för mig då...
Jag berättade det bara för en person, jag undrar hur det gick med hemligheten.
Jag undrar om den blev färdig nån gång.
Eller, om du helt enkelt lät dig själv glömma bort den för att glömma bort mig..
Men jag tror inte att du glömde mig, kanske blev hemligheten klar.
Jag tror att du kanske ville glömma mig, men du låter dig inte göra det.
Jag vet att du fortfarande drömmer om mig. Det har du själv sagt.
Jag hoppas.... Jag menar jag tror....
Nej det gör jag inte alls.
Det gör jag inte alls....
Och jag hade besök i form av en kvinnlig främling.
Jag drack kaffe och rökte under fläkten, och hon fick läsa alla din sms, ljuva meningar bläddrade jag fram... Sen fnissade vi så som bara tjejer gör.
Beroende var ett ord vi använde om varandra.
Och idag blev ditt namn nämnt för mig igen, och tankarna om smsen bubblade upp i hjärnan...
Allt oftare nämns du i meningar från folk som känner mig..
Och allt oftare så tillåter jag tankarna på dig att bubbla upp.
Förra veckan kom jag att tänka på den där tisdagskvällen när jag somnade med din röst ekandes i mina öron.
6 timmar i telefon under dagen. Hela dagen på msn. Och hela kvällen på sms.
Du berättade en hemlighet för mig då...
Jag berättade det bara för en person, jag undrar hur det gick med hemligheten.
Jag undrar om den blev färdig nån gång.
Eller, om du helt enkelt lät dig själv glömma bort den för att glömma bort mig..
Men jag tror inte att du glömde mig, kanske blev hemligheten klar.
Jag tror att du kanske ville glömma mig, men du låter dig inte göra det.
Jag vet att du fortfarande drömmer om mig. Det har du själv sagt.
Jag hoppas.... Jag menar jag tror....
Nej det gör jag inte alls.
Det gör jag inte alls....
Kravlöst? Kravlöst? Kravlöst!
KRAVLÖST FFS!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag förstår fortfarande inte...
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hur löser man ett problem som kanske inte ens finns?
Jag förstår fortfarande inte...
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hur löser man ett problem som kanske inte ens finns?
