Solrosor lyser gula på världens tak.

Så blev det sagt. Ordet jag har väntat på att höra i flera veckor. Anorexia..
 Självklart kom det från Pontus som sa samma sak förra året... Han var min mästerkock och jag var hans lilla anorexiabarn, men förra året var det annorlunda. Vi pratade med varandra varje dag, och varje dag ringde han för att höra att jag fortfarande levde...

Jag tycker det är konstigt. Alla som träffat och pratat med mig under de senaste två och ett halvt åren, borde ju se att jag mår mycket bättre nu tycker man. Men istället så oroar de sig mer än nånsin...
Nu gör jag ju något som jag vill göra, något som kommer höja mitt självförtroende och därmed få mig att bli en gladare person. Var var deras oro när jag var självmordsbenägen och sov med ett rakblad under kudden? Eller när jag bröt ihop... Men nu?
 Aja, jag oroar mig inte, jag vet vad jag klarar, jag vet vad jag håller på med, och jag tänker inte sluta innan jag nått mitt mål. Om det är något jag är så är det målmedveten.

Kommentarer
Postat av: Mirva

Du kommer inte kunna sluta när du väl nått din målvikt, så det är la klart att folk bryr sig...eller är det nåt fel med det?? Kanske blir det bättre om folk bara håller tyst och inte frågar nåt te dig överhuvudtaget.

2008-08-15 @ 09:44:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0