I'm Jacks broken heart!
I'm Jacks lonely tear.
I'm Jacks suicidal thought!
Mitt liv är dömt att misslyckas. Jag gör mig av med rakbladen och genast rasar allt.
De som inte lämnar mig, vill bara prata med mig för att jag ska lyssna på deras problem, jag orkar inte längre lyssna på andra, när mitt inre skriker och vill ut.
Ibland vill jag också bli lyssnad på. Men det är aldrig nån som har tid till det.
Började städa i mina lådor innan idag. Kom ungefär halvvägs, sen gick för att sätta på kaffe och sen tittade jag på Simpsons. När jag efter Simpsons gick förbi högen igen så såg jag ett litet, bortglömt rakblad ligga på golvet. Jag visste inte att jag hade några rakblad kvar i de lådorna men tydligen hade jag det...
Det värsta är att jag slängde det inte så fort jag såg det vilket jag borde ha gjort. Jag stannade upp och funderade på hur skönt det skulle vara att låta det glida över armen, jag lämnade det vid tanken, men tanken lämnar inte mig. Jag vill verkligen skära mig bara för att känna något.
Jag hatar att jag behöver det. Sitter här för att inte göra det, men jag har ju fortfarande kvar ciggaretterna, brännmärken stannar längre och gör ondare. Jag biter sönder kinderna.
JAG MÅR INTE BRA!
Och om någon hade tagit sig tid att nån gång se mig och inte bara sig själva, om någon hade tagit sig tid att lyssna. Så hade de märkt tårarna som strömmar nerför kinderna, de hade sett blodfläckarna på kläderna. Och de hade hört mina ångestskrik.
Men istället så blundar ni och pratar om ert liv, för att slippa veta.
I'm Jacks suicidal thought!
Mitt liv är dömt att misslyckas. Jag gör mig av med rakbladen och genast rasar allt.
De som inte lämnar mig, vill bara prata med mig för att jag ska lyssna på deras problem, jag orkar inte längre lyssna på andra, när mitt inre skriker och vill ut.
Ibland vill jag också bli lyssnad på. Men det är aldrig nån som har tid till det.
Började städa i mina lådor innan idag. Kom ungefär halvvägs, sen gick för att sätta på kaffe och sen tittade jag på Simpsons. När jag efter Simpsons gick förbi högen igen så såg jag ett litet, bortglömt rakblad ligga på golvet. Jag visste inte att jag hade några rakblad kvar i de lådorna men tydligen hade jag det...
Det värsta är att jag slängde det inte så fort jag såg det vilket jag borde ha gjort. Jag stannade upp och funderade på hur skönt det skulle vara att låta det glida över armen, jag lämnade det vid tanken, men tanken lämnar inte mig. Jag vill verkligen skära mig bara för att känna något.
Jag hatar att jag behöver det. Sitter här för att inte göra det, men jag har ju fortfarande kvar ciggaretterna, brännmärken stannar längre och gör ondare. Jag biter sönder kinderna.
JAG MÅR INTE BRA!
Och om någon hade tagit sig tid att nån gång se mig och inte bara sig själva, om någon hade tagit sig tid att lyssna. Så hade de märkt tårarna som strömmar nerför kinderna, de hade sett blodfläckarna på kläderna. Och de hade hört mina ångestskrik.
Men istället så blundar ni och pratar om ert liv, för att slippa veta.
Kommentarer
Postat av: mirva
Jag pratar ej om mitt liv enbart...men du vill ej prata med mig..och det kan jag ju nästan förstå, eftersom vi inte umgås längre.
Postat av: Linda
hoppas verkligen du hittar någon som du känner att du kan prata med och som förstår dej.. Det måste vara jobbigt och behöva skära sig.. tänker på dej!
Trackback
