MizzNina

Jag kan lika gärna ta livet av mig.
Jag har en dålig dag och helt plötsligt så... Kan jag inte ens prata med en av de personerna jag trodde skulle finnas kvar och stötta mig genom detta.
 En av de få personerna som fortfarande lyssnar.
Vad är det för mening egentligen.

Utan stöd är man ensam, utan någon som lyssnar är man tyst, utan någon som ser är man osynlig.
För var dag blir jag mer ensam.
Mina ord blir färre och existerar snart endast som ord på ett papper.
Och långsamt faller jag ner i mörkret.

Kommer du se mig då?
Kommer du ens bry dig?

Du var en av de bästa jag hade.
En av de jag faktiskt ville prata med för jag visste att du skulle lyssna, visste att du skulle vilja hjälpa.
Du hjälpte mig att må bättre efter alla problem med Robin.
Du berömde mig när jag hade slängt alla mina rakblad.
Och du hjälpte mig att komma upp på fötterna på mina dåliga dagar.
Räddade livet på mig många gånger.
Nu skriver du inte ens för att säga God natt.

I guess I hit a nerv.

Förlåt Matti.....