MizzNina

Snart tre år sen...
Snart tre år sen mitt helvete började på riktigt.

Jag förlorade den enda personen i hela världen som jag litade på. Och hur jag än försökte, så kunde jag inte få henne tillbaka.
 Så i två månader efter det satt jag dagligen och grät över att hon var borta, jag satt och grät över att jag nu var ensamast i hela världen.

Jag började skriva, för på nåt sätt ville jag bli av med den smärtan jag kände av att inte ha nån. Jag hade tusen saker att säga men ingen att säga det till.
 Om man varit uppmärksam på den tiden kunde man se mina självmordstankar lysa genom meningarna som var nedtecknade i det rosa blocket.
Men ingen var uppmärksam och ingen brydde sig.

Sen gick det en tid, jag målade på ett falskt leende varje dag tillsammans med sminket. Och gick till skolan i hopp om att depressionen skulle stanna hemma.
 Men nej, den följde efter mig. Gråten satt fast i halsen, tankarna satt fast i huvudet och den eviga pressen att alltid vara okej. Eller bete mig på ett visst sätt för att bli accepterad satt fast i hjärtat.

Ungefär vid den tiden kom självmordstankarna på riktigt, de var inte bara tankar längre, de var riktiga de skulle hända. Jag började planera. planera och planera och planera.
 Men jag vågade aldrig, jag hittade alltid på nya ursäkter till varför jag inte borde göra det.

Jag hittade hela tiden på nya ursäkter. Och varje dag kom jag på nya sätt att straffa mig själv för att jag inte gjorde det, som jag visste att ajg borde göra.
Nya sätt att skada mig själv för att slippa känna den eviga smärtan som satt kvar i hjärtat.

Sen hände något revolutionerande, jag hittade någon, någon som älskade mig för den jag var. Någon som till och emd såg mitt riktiga jag bakom den fasad jag byggt upp under åren. Och hon hjälpte mig att bit för bit riva ner den och plocka fram mitt riktiga jag igen.
 Och hon gjorde det på sånt sätt att det inte blev konstigt, och jag kände mig inte annorlunda, jag kände mig fri.

Men efter ett tag kunde inte ens hon få mig att känna mig trygg i livet. Jag älskade henne för att hon fanns, men hatade henne för att hon höll mig vid liv.
 Det var då allt började på riktigt, den riktiga självdestruktiviteten... Rakbladen.
Först små försiktiga drag längst låret, bakom stängda dörrar i skydd av nattens mörker. små små droppar av klarrött blod.
 Sen större sår. snabbare drag hårdare tryck. Mer blod!

Varje dag, flera gånger om dagen i 4 månader. tills mitt första uppehåll kom. elva dagar.. Elva dagar är väldigt lång tid efter fyra månaders ständigt skärande. Sen kom det första bakslaget. och jag mådde så dåligt över det. Sen blev rakbladen min vardag, bortförklaringar för mamma när hon frågade vad jag hade gjort på benen. "jag rev mig på en gren" "jag bråkade med katten" vanliga bortförklaringar som mamma gick på...

Ätstörningar och Rakblad, Kedjeröka och kanelte. Jonas Gardell i öronen och vaniljdoftande ljus på skrivbordet. Det var min vardag i 3 månader. 
 
Tid flöt förbi självmordsförsök på självmordsförsök följt av tårar pga misslyckanden och ännu lägre självkänsla för att vara oälskad.

Sen kom nästa stjärnfall. En ny underbar flicka att te sig till. Även hon plockade bort bitar från min falska fasad och plockade fram mig.

Mitt självdestruktiva beteende var nästan borta. tills jag fick smaken för blod och nya rakblad plockades fram ur badrumsskåpet och nya sår kom fram på ben och armar.

Här har ni det. ett par år av mitt helvete, det är inte förskönat, men kanske censurerat. Endast ett fåtal personer vet större delen av historien. Endast jag vet hela.
 Och så skall det förbli, The true story of my hell goes with me in the grave.