MizzNina

Spökena viskade på mig inatt igen.
Jag låg i min säng med tårar i ögonen, och deras röster trängde in i mitt huvud och bad mig komma till de.
Jag smög upp ur sängen, rädd för att bli påhoppad av livet.
Ställde mig vid vindsdörren och la örat mot det kalla träet.
"kom, kom, kom"
Jag bröt ihop, föll ner i en liten hög på golvet och bad till högre makter att de skulle låta mig bli fri.
På ostadiga ben vinglade jag tillbaka till sängen, och efter en timmes gråt så somnade jag.

Jag orkar verkligen inte med fler panikattacker.
Jag orkar inte med rakbladsberoendet.
Jag orkar inte med att ständigt gråta mig till sömns och jag orkar inte med fler sömnlösa nätter för att jag ligger och lyssnar på spökenas viskande röster.

Det är vid de tillfällena som spöken viskar och tårarna sprutar som jag behöver någon.
Någon som inte säger något, någon som bara sitter vid min sida och håller om mig, någon som genom tankar får mig att förstå att jag är vacker och jag behövs i världen. Någon som lugnar mig bara genom att finnas vid min sida,