MizzNina

Jag vill så gärna skriva till honom, och berätta hur dåligt jag mår, men jag vågar inte, och han frågar inte. Han bara antar att det går bra att vi är "bara" vänner, men mitt dumma hjärta fortsätter hoppas att allt ska bli som det var.
 Jag orkar helt enkelt inte låtsas som om det är okej.

Jag känner mig som en stalker varje gång jag skriver till honom på msn, och förbannar mig själv för att jag fortfarande behöver honom så, när det är så uppenbart att han inte vill ha mig längre... 

 It hurts to be needy 

Känner mig som alla dem jag blockat för att dem gjorde det stora misstaget och blev kära i mig... Och jag bara väntar på att bli blockad, för att jag ska låta honom vara.

FAAN!

Varför kunde det inte vara enkelt att bli dumpad.. Jag vet ju varför han gjorde det, och jag respekterar det. Men det gör inte smärtan mindre, och jag önskar att han bara hade velat träffa mig innan han tog sitt beslut.
 Jag vet att det skulle ha ändrat utgången, för dem känslorna han beskrev den sista dan för en vecka sen, jag har haft dem med.
 Och jag ville göra slut med honom så många gånger i början av vårt förhållande, men jag tänkte hela tiden, "vänta tills han kommer så får du se hur det känns då". Och varje gång jag fick krypa in i hans varma trygga famn så var alla tankar på avbrott som bortblåsta..

Och hjärtskärvorna skaver i bröstet.

Someone help me forget.