Superglue!

Nu känns det sådär i maggropen igen.

Ångest och smärta. All denna smärta går mig på nerverna...
Ett par dagar med skratt och kärlek är allt jag verkar få....

Kämpar emot mörkret. Dansar bort smärtan.
Springer från tårarna. Dränker sorgerna som egentligen inte finns i öronbedövande musik.
Älskar att höra stereon skrika ikapp med mina tankespöken.
Kedjeröker, och hoppas att röken ska döda känslan som gnager i bröstet...
Vad det än är som sitter där inne och tuggar på mig så ska det ut.
JAg tänker inte ge upp, innan jag kan andas utan att "det" hindrar luftflödet, jag tänker inte sluta innan jag kan säga 'att jag verkligen kämpade, jag stod emot frestelsen att ta mitt liv när allt var som värst.' Den dan jag kan säga det,
Den dan kan jag dö!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0